svärigheter Ryssland uppställt emot en tillfredsställande gränsreglering, och som under andra omständigheter kunde bereda Sverige allvarsamma bryderier. Vi äro icke ibland dem, som betvifla detta; tvärtom tro vi fullt och fast på uppgiftens rigtighet, och det så mycket mera, som den officiella tidningen nöjaktigt redogjort för tvistefrågorna och dervid tydligt ådagalagt Petersburger-kabinettets inkräktnings-begär till Finmarken; men i och med detta af vår Regering erkända sakförhållande, blifver också den — till och med före vestmakternas krigsförklaring ) — af vår Reg. intagna neutrala ställningen ) temligen oförklarlig. Att vara bekymrad för framtiden, att ega hotande minnen och omgifvas af svårigheter, som kunna bereda allvarsamma konflikter, och ändock — ouppmanad och opåkallad — gå händelserna liksom i förväg och försäkra inför verlden, att man — under hvad fall som helst — ämnar förblifva neutral, det är att också — trots sina egna intressen — skjuta händelserna, alla tänkbara möjligheter, all verklig framtidspolitik ifrån sig. Borde Reg:n måhända icke — under omständigheter, som den nu sjelf uppgifvit — i stället hafva intagit en afvaktande politik, förblifvit t. ex. neutral, likväl utan all bindande förklaring? Vi påminna oss visserligen ganska väl — då vi nu yttra denna mening — att den icke alltid varit vår Vi hafva neml. icke förglömt, att vi och många med oss till en början gillade neutralitetsförklaringen. Men ej nog med, att vi redan vid tiden för dess afgifvande ansågo den blott af öfvergående beskaffenhet; många ännu då okända politiska kombinationer hafva sedan utvecklat nya vyer, uppdagande neutralitetens verkliga inre karakter. Och med den logik, som händelserna sjelfva, jemte tillkomna nya historiska belysningar, gifvit vid handen — ledes också omdömet nu till ett alldeles motsatt bedömande. Sedan emellertid Reg:n inför Europa nu förklarat, att Rysslands ställning till oss inneburit förvecklingar af svårare egenskaper, samt att desse, till följe af de Ryska ingreppsförsöken i Orienten, ännu mera ökats; vill det väl synas, att Reg:n, för upprätthållande af landets sjelfständighet och värdighet, af egen inre drift bort söka sig ett stöd i ett fast förbund med de makter, som förmått lemna ett sådant. Fördenskull kan också cirkulärnotens uppgift, att fördraget med Vestmakterna företrädesvis uppkommit på dessas — och icke på vår egen Regerings — förslag svårligen annat än lika mycket öfverraska det öfriga Europa, som hvarje Svensk. Men om denna omständighet redan måste föranleda ett temligen eget begrepp om följdrigtigheten i vår Reg:s handlingssätt, så får det hela likväl ett ännu mera anmärkningsvärdt utseende, då denna not liksom beder verlden aldra ödmjukast betänka, att vi verkligen ämna försvara oss emot Ryssland — derest det anfaller oss, liksom detta af någon kunnat betviflas. Icke nog likväl härmed. Å ena sidan heter det i denna not, att Ryssland må akta sig för — icke blott att göra intrång i våra rättigheter — utan äfven upphöra att ingifva rättmätiga bekymmer för upprätthållandet af den politiska jemnvigten i Europa; under det man i den omedelbart derpå följande meningen tillkännagifver, att fördraget med vestmakterna på intet sätt förändrar vår nuvarande ställning, utan att vår neutralitetsförklaring består — och kommer, hädanefter som hitintills, att bestå. Vi underställa åt allmänheten att pröfvande betänka den af vår reger. sålunda intagna ställningen, hvilken, på samma gång den innebär en otvifvelaktig hotelse mot Ryssland, ifven innebär fortfarande passivitet. För vår del vill den synas vådligare än hvarje annan. Man har demaskerat sin ovilja och slagit armarna i kors; man har förklarat ett slags diplomatiskt notvexlingskrig, utan att vilja taga nägot steg i verkligheten; man har gjort Ryssland till sin fiende, utan att vilja begagna sig af konjunkturen. Betraktar man i deras helhet vår reg:s åtgöranden i de stora förvecklingsfrågorna, så till vida, som de kunnat angå oss; kan man sannerligen icke annat än anmärka, att reg. ) Vestmakternas krigsförklaring är af d. 28 Mars 104