Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 januari 1856, sida 2

tillochmed qväfver vänskapen, vaknade i Pauls hjerta, och visade honom i framtiden en gynnad rival — Raymond, sävida ej denne var död, eller den förfärlige Surcouf, som Paul ännu alltid misstänkte vara kreolskans älskare. Han önskade, att detta ensliga lif skulle fortfara evigt, ty här hade hans kärlek intet att frukta . här voro alla hennes blickar, ord och leenden för honom och ingen annan. Han invaggade sig några ögonblick i denna dröm, men illusionen varade icke länge. Aurore hade anat Pauls tanke. — Min vän, sade hon, — denna ruin kan ej bebos. Om jag också utsatte mig för tusen faror, måste jag lemna den och söka uppnå byn Kalima. — Till Kalima är sex timmars väg, svarade Paul; — faror och besvärligheter af alla slag skola möta er under vandringen. — Dagen varar tolf timmar, sade Aurore; — före solnedgången böra vi kunna vara der. — Är herr Surcouf i Kalima? frågade Paul tanklöst. — Surcouf! upprepade Aurore förvånad; — har jag nämnt hans namn? — Nej, sade Paul förvirrad, — nej . . men jag .. jag har alltid trott. , ursäkta mig.. att ni är madame Surcouf eller hahs fästmö .. Ett sorgset leende, som vid hvarje annat tillfälle skulle blifvit ett muntert skratt, sväfvade på Aurores läppar. — Nej, min kära Paul, jag är hvarken Surcoufs maka eller hans trolofvade. Detta förtroende, som yttrades med ljuf och melodisk röst, hade på Paul en verkan, som Aurore alldeles icke kunde ana. — Hon är ej Surcoufs ma