Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 januari 1856, sida 1

att vattnets entoniga och oafbrutna brus i bassinen plötsligt upphörde, likasom om en törstande mun eller en hand uppfångat strålen i dess fall. Vinden kunde ej hafva åstadkommit detta afbrott, ty natten var lugn, och trädens toppar vaggade ej för den minsta flägt. Något af skogens djur kunde det icke heller hafva varit. Återstod således endast att gissa på menniskor — och hvilka menniskor! Paul betraktade den slumrande qvinnan med en blick full af kärlek och medlidande; den beslutsamma rörelse, hvarmed han förde handen till sina pistoler, tillkännagaf ynglingens afsigt att hjeltemodigt försvara henne till sista blodsdroppen. Den unge nybyggarens misstankar bekräftades snart af andra ännu betydelsefullare ljud, som hans skarpa öra uppfattade. Han hörde tydligt nedifrån skogen samlande fotsteg, som alltemellanät stötte mot lösa stenar på marken och just härigenom förrådde menniskors närvaro, ty de vilda djuren gå med säkra steg i mörkret, lyste af sina egna ögon. Paul, som endast hade sig sjelf att rådfråga, fattade ett klokt beslut: — Sålänge jag ej hör banditerna arbeta på att återställa de förstörde trappstegen, tänkte han, — så länge rör jag mig icke ur stället. Men om de försöka detta, då äro alla försigtighetsmått öfverflödiga .. då väcker jag Aurore, underrättar henne om den fara, som hotar oss, och uthärdar wodigt en belägring af banditerna; det öfriga öfverlemnar jag i Guds hand. En sorglig tanke skuggade för ett ögonblick Pauls panna, men försvann genast, utan att efterlemna ett spår i hans anletsdrag, ty den ömma hängifvenhet han hyste för den åt hans vård anförtrodda qvinnan, och hans omsorg om hennes säkerhet hade un: der denna förfärliga natt trängt alla andra känslor och intressen i bakgrunden. — Om Bantam och hans