Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 januari 1856, sida 1

trupp äro här, tänkte nämligen Paul, — så bevisar det, att grefve Raymond, Vandrusen, Strimm och alla mina vänner äro döde. Saken tycktes ganska sannolik i ett sådant ögonblick. Pauls ögon fuktades af tärar, men han aftorkade dem hastigt, ty nu, om någonsin, behöfdes mod och ett säkert öga. Emellertid hade det misstänkta bullret upphört; intet försök att återuppbygga trappan förmärktes heller; Aston var äter lugn och tycktes lyssna till något omärkligt ljud i sjerran. Solen gick nu plötsligt upp öfver österns rand; dess första stråle sönderref den slöja af fasa, som betäckte ödemarken och gaf signalen till en koncert af oräkneliga stämmor, till en symfoni, i hvilken alla Indiens fåglar instämde. Lifvet efterträdde döden. Hon sof ännu på sin löfbädd, den sköna kreolskan, och Paul vågade ej väcka henne, oaktadt plågorna af en förfärlig dröm målade sig i hennes anletsdrag. Det klara dagsljuset inströmmade i tempelsalen, och Paul räknade på solen, som med en tyst stråle kan öppna de slumrandes ögon. Medan Paul väntade härpå, lutade han sig ned mot en pelare och betraktade med dyster och trånande blick den sofvande qvinnan. Madrasduken, som Aurore knutit kring sitt hufvud, hade fallit ned, och hennes egna rika svarta lockar, som i oordning böljade kring skuldrorna, tjenade henne till ögongott. Den indiska sarin smög sig tätt kring hennes sköna vext och blottade tvenne alabastrerhvita armar, som förslappade af sömnen, hvilade på bäddens löf. Heliga dygd, du är dock mer än ett namn, hvad än den sista Romaren sade vid Filippi! Paul fattade toppen af en buske, som växte framsor dörren till terrassen och undanskymde den upp: