Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 januari 1856, sida 1

— — —— ——— — — — —— — — re in i skogen, till en fri plats, hvars hårda granitgrund var otillgänglig för all vextlighet. Der höjer sig ännu, eller rättare, der lutar mot sin undergång och förstörelse ett af dessa javanesiska tempel, som Raffles gjort till föremål för sina beundransvärda teckningar, och som äro minnesvårdar af en okänd, i seklernas natt försvunnen religion och bildning. Stjernorna belyste en herrlig portik, betäckt af de skönaste ciselyrer och arabesker, som nägonsin frambragts af en mejsel. Detta var andra gången, grefvinnan Aurore på sin väg fann ett af dessa den rent indiska konstens beundransvärda skapelser, men tillfället var föga gynnande för arkeologiska betraktelser. Paul tillochmed ryggade tillbaka vid äsynen af ruinen, ty han visste, att vilddjuren företrädesvis välja sådane af menniskorna öfvergifna platser till tillflyktsort. Men dä Aston ännu icke visade tecken till oro, lugnade sig Paul. Man förnam intet annat ljud än det vemodiga suset af en osynlig kaskad, som utgöt sig i en bassin inuti ruinen — den eviga röst, som alltid talar ur djupet af de javanesiska tempelruinerna. t. Medan Paul i ruinerna sökte en tillflyktsort för sin sköna följeslagerska, hördes nägra gevärsskott; de förkunnade att sjöröfrarne börjat sitt angrepp, och snart genljudade nejden af tätt på hvarandra följande gevärssalvor. Der Paul och Aurore nu befunno sig, voro de icke långt från stridsplatsen; de förnummo stridens buller så tydligt, som om den rasat bredvid dem. Aurore sammanknäppte händerna och höjde sip blick mot himlen. — Var vid godt mod, fru grefvinna, sade Paul; — mina kamrater äro tappra män och skickliga skyttar. — Ack, sade Aurora gråtande, — när jag betän