Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 januari 1856, sida 3

frun var en vacker blondin at omkring tjugu ars ålder, från en by nära Mannheim. Hon hade från Frankfurt med en engelsk familj afrest till London och sedermera, då hon fullkomligt talade engelska, kommit hit. Uti handelshuset blef hon, så att säga, buren på händerna. En ung man från hennes hemort var i samma hus anstäld såsom bokhållare och förälskade sig undantagsvis i sin landsmaninna. Då försvann hon plötsligt. Frun i huset hade mot en häftig migrän låtit kalla en magnetisör, och denne öfvertalade, Gud vete på hvad sätt, den blonda Gustel att låta anställa sig hos honom såsom sömngångerska. Hon lefde en längre tid skenbart på stor fot; men hennes ansigte blef förfärligt blekt, och hennes lysande toilette kunde icke dölja sorgen och smärtan i hela hennes väsen. Det oaktadt förmådde icke ofvannämnde bokhållare att slita henne ur hennes ställning. Hon ville ej mera se honom och öfverhufvud ingen tysk. Hennes slafveri under magnetisörens inflytande var ögonskenligt I sin förtviflan skref bokhällaren till flickans moder, hvilken trodde att hennes dotter ännu var i sin tjenst, upptäckte för henne hvad som förefallit, sände henne penningar och besvor henne att komma till Paris, för att rädda Augusta. Modren svarade, att hon en af de följande dagarne, jemte den gamle, gode pastorn i orten, skulle inträffa der, för att rycka sitt barn ur satans klor. Bokhållaren bad mig förbereda Augusta på denna ankomst och uppläsa modrens bref för henne. Tillfälligtvis erfor jag, att sömngångerskan följande söndag skulle infinna sig uti en salong, dit jag blifvit inbjuden. Der ville jag i all tysthet afbörda mig mitt uppdrag. Då jag inträdde befann hon sig redan i magnetisk sömn. Magnetisören, en man af energiskt oeh hjertlöst ansigtsuttryck, förkunnade just i detsamma, att han skulle försätta henne i extas. Jag hade brefvet i bröstsiekan och trängde mig fram till sömngångerskan. Det arma offret bar en hvit sidenklädning, och hennes yppiga hår var friseradt på antikt sätt. Under magnetisörens inflytande uttryckte hon genom ställningar och åtbörder, med oöfverträfilig sanning olika sinnesrörelser. Man visste och väntade, att hon under sin extas skulle improvisera franskafverser. Hon föll på knä, kastade hufvudet något tillbaka, sammanknäppte händerna liksom till bön och sade på tyska: O moder! längtan efter dig Vill hjertat ingen ro förunna ... Du ljufva sömn, hvi flyr du mig? Ej slutna ögon gråta kunna! Alla degnärvarande rördes af det djupa vemodet i hennes röst och af uttrycket i hennes marmorhvita drag. Endast magnetisören tycktes vara mindre belåten. Men jag kom på det insallet att bedja en dam framräcka mitt tyska bref, i samma ögonblick som sömngångerskan skulle göra sitt läsningsprof. Augusta hade satt sig i en länstol midt i kretsen. Magnetisören begärde ett bref, som sömngångerskan skulle läsa, i det han lade detsamma vid hennes hjerta. Mitt bref praktiserades genast uti magnetisörens händer och ur dessa till flickans hjerta. I samma ögonblick utstötte Augusta ett skrik, liksom hade hon tryckt, icke ett bref, utan en dolkspets emot sitt hjerta. Ilon nedföll i krampryckningar på golfvet, derifrån jag obemärkt åter upptog mitt bref. Reaktionen emot hennes beherrskares icke mindre än uteslutande magnetiska inflytande var fullkomlig. Då tvenne dagar senare hennes moder, bedjande ett Fader vår, och den vördige pastorn, med en besvärjning på läpparne, kommo till henne och vid allt hvad heligt är uppfordrade henne att afsäga sig satan och hans konster, kastade hon sig snyftande för deras fötter, och redan samma afton befordrade den raske bokhållaren dem alla tre tillbaka till Tyskland. Archiater EEjerlken och Dalgossen. Bland Dalarnes åldriga berg lefde för flera år tillbaka en fattig bondhustru med flera barn, hvaraf det äldre var blindt födt. Oaktadt den moderliga ömhetens omsorger och alla använda huskurer, lyckades det likväl icke att förbättra den usles tillstånd. Då bar ryktet till denna jemrens boning namnet af en man, som gaf de blinde sin syn, och med oegennyttig ömhet antog sig de lidande. Högre klappade nu modrens bröst; det tio-åriga barnets smärta upplöste sig i förhoppningsfulla aningar, och innerligen bad det att blifva skickadt till den ädle mannen. Men långt — ack! ganska långt låg den obemärkta hyddan från den stora staden! Alla medel att komma dit försvårades af den bittra fattigdomen, — och likväl voro alla den bedröfvade modrens önskningar för barnets återställande och den olyckliges förhoppningar om hjelp ensamt grundade på denne man. Hastigt fattade hon gossens hand, förde honom med beslutsam ömhet till närmaste gästgifvaregärd, tryckte honom ännu en gäng hjertligt i sin famn, anbefallte honom i den himmelske Fadrens omvårdnad, och bad förbifarande resande att antaga sig den blinde och lätta hans gång till hufvudstaden. Med varma tårar bjöd hon honom sitt sista farväl, och återgick — lydande moderkallets heliga pligter, till den låga kojan och sina hemmavarande barn. Genom ömma böner och sin olycka fann det blinda barnet öfverallt känslofulla menniskor, som togo honom med sig till dess han ändteligen efter många mödor och en besvärlig resa anlände till Stockholm. Äfven här öppnades för honom väg till menniskovännens boning. Blottad på allt, utan kläder, utan tak, utan beskydd, utan annat hopp än det som förtroendet för en stor man inger, stod barnet der inför sin domare, berättade honom, enkelt men rörande, sitt åliggande. och väntade med oroligt hjerta, det afgörande ögonblicket. Öppet för hvarje skön och ädel känsla, klappade Bjerkns hjerta högt vid den usles plåga, och det kalla allvaret, den synbara sträfheten i hans uppförande, som så ofta blef missförstådd, och likväl ej var annat än en slöja som höljde en känslofull och genialisk själ, försvann som den glesa sommardimman för solens strälar, vid de lidandes klagan. Flera af de vänner, som dagligen omgåfvo honom, hafva ju sett honom orolig, försänkt i djupa tankar, till och med utgjuta tårar vid föreställningen af en förestående opperation, — tårar, hvarom verlden icke hade någon aning, ty den kände honom icke. Äfven så öm make, som huld och förnuftig far, pålitlig vän och glad umgängesman, var hans stora allt omfattande själ mäktig den svåraste sjelfförsakelse, och öppen för ära och redlighet, liksom för : det sköna i vetenskap och konst, — försänkt i svårmodig tankfullhet, rörd ötver barnets fasta förtroende — underrättade han sig med mildt nedlåtande am dess tillstånd. undersökte forskande de aAnnidta