nier tiraljörer, hvilka blifvit våra förposter tilldqelade, bemäktiga sig denna postering. Glanskisen, som försvårad emanskapets marsch på denna oländiga terräng, var åtskilliga gånger på väg att göra hela företaget om intet. I trotts deraf lyckades det: 18 Ryssar nedgjordes på stället med bajonetten, under det de sökte försvara sig; 18 andra blefvo tillfångatagne. Kosackerne hade vid nattens inbrytande dragit sig tillbaka till Kokloz, så att endast tvenne sådane befunno sig vid förposterna; desse blefvo ock tillfångatagne. Vidare togos såsom byte tre hästar och trettio stycken vapen af alla slag. Kaptenen, som hade befälet öfver de siendtliga posterna, nedgjordes. Vi hafva hvarken döde eller sårade. Kaptenerne Pichon och Rehlich ledde denna öfverrumpling med vanlig tapperhet och försigtighet; de berömma mycket sitt folks hållning. De utländska tidningarne meddela nu allt flera ur authentiska källor hemtade skildringar af tillståndet i Kars under belägringens sista dagar, och ju lifligare föreställning man får om densamma, i desto ärofullare ljus visar sig den underlägsna turkiska besättningens ansträngningar att försvara staden, i trots af alla de fasor, som någonsin öfvergätt en belägrad ort. Den föraktade turkiska hären i Asien, detta sammanskrapade pack, om hvars krigsduglighet man i Europa hyste föga smickrande meningar, hade genom några officerares kraft och moraliska öfverlägsenhet förvandlats till en liten hop af hjeltar, hvilkas tapperhet, sjelsuppoffring och disciplin bestått prof, som ej kunna öfverträffas af de stoltaste krigare i verlden. Ehuru en mängd af Kars försvarare dagligen dogo af hunger, föreföllo inga oordningar, hördes icke ens en klagan, ännu mindre någon önskan om kapitulation; i batterierna, som alltid voro försedda med tre dagars provision, gick den utsvultne skiltvakten, utan att duka under för frestelsen att stilla hungerns plågor med lifsmedel, efter hvilka han blott behöfde utsträcka handen. Det var sagan om Tantalus förverkligad, men oändligt mer rörande än i mythen, ty moraliskt mod, ej fysisk omöjlighet, afhöll de olycklige från att stilla sin hunger. Stadens innevånarer täflade med garnisonen i sjelfuppoffring. Så länge de sjelfva hade något, delade de det gerna med sina försvarare och afstodo bland annat från sina sängar och sängkläder åt de sjuke och sårade på hospitalen. Befolkningen i Kars består till större delen af turkiska Georgier och har mångfaldiga gånger af Padischan i Konstantinopel varit kallade under vapen till stadens och gränsernas försvar. Karsboarne ha derför ett gammalt välförtjent rykte för tapperhet och äro icke litet stolta deröfver. Der finnas emellertid, såsom ordspråket lyder, några ruttna ägg i kullen, och dessa äro de så kallade Karakalpakerna, en turkomannisk hord, som slagit sig ned i staden och dess omgifningar. Desse tjente båda partierna. De voro Ryssarne till stor hjelp vid transporterande af proviant och materiell, men brukade på samma gång stå i oafbruten förbindelse med staden och meddela dess försvarare underrättelser från ryska lägret. Detta. plägade tillgå på följande sätt: Kara-kalpaken red fram till vallarne och afsköt ett skott såsom signal; när då. en Karsiot kom honom till mötes, uttryckte denne först sitt tvifvel, huruvida han hade en Muselman framför sig eller ej; Kara-kalpaken upprepade då muhamedanska trosbekännelsen (Gud är en och Muhamed hans profet), hvarefter Karsioten med fullt förtroende emottog hans underrättelser. Derefter började, för att bedraga de kringströfvande Kosackerna, en låtsad fäktning mellan Karakalpaken och Karsioten: pistolskott vexlades, och ryttaren sprängde bort. General Williams afsigt var att slå sig igenom fienden, sedan hvarje hopp om undsättning försvunnit; men de bref, som han oupphörligt ända till sista ögonblicket erhöll från Selim Pascha i Erzerum, lät honom hoppas att ihärdigt fortsätta försvaret, och när slutligen halten af Selim Paschas löften om undsättning blef honom klar, var det för sent att förverkliga denna afsigt. Ett krigsråd hölls, för att undersöka möjligheten af denna sista utväg, men Kerim Pascha, en af de bäste och tappraste bland de turkiske befälhafvarne, tvekade icke förklara, att de uthungrade soldaterna, tillochmed lifvade af förtviflans mod, skulle digna under tyngden af sina gevär, innan de hunnit en (eng.) mil, och ry— A — —— AA. Aan nå svdlnsten af — —