öresundsposten meddelar denna adress, och yttrar med anledning af densamma följande ord såsom ingress: Då der från vissa håll lärer blifvit satt i omlopp den sällsamma mening, att den adress, hvilken i sin tid genom en deputation blef öfverlemnad åt general Canrobert under hans uppehåll här i staden, skulle varit af den natur att icke tåla en allmännare publicitet, hvarför äfven pressen här på platsen skulle funnit lämpligast att icke vidare beröra densamma än i förbigående, hafva vi förskaffat oss del af ifrågavarande aktstycke och lemna deraf härnedan en öfversättning, hvars alldeles ordagranna lydelse gerna skulle, om så behöfdes, kunna styrkas med notarial-intyg. Man torde af densamma kunna inse att adressen i sjelfva verket icke innehöll ett ord utöfver de allmänna politiska tänkesätt och öfvertygelser, hvilka säkerligen hvarje samhälle inom vårt fosterland skulle vidkännt sig, likasom de antogos som ett uttryck af den allmänna meningen inom denna kommun af deputationen i fråga och dess kommittenter. Man torde särskildt behaga finna att den opinion, hvilken i adressen uttalas såsom svenske medborgares icke vid detta tillfälle framstått i någonsomhelst skarpare uttryckt motsats till regeringens tänkesätt, utan att den högre politiken dervid tvärtom blifvit med all vederbörlig aktning lemnad åt sitt värde och sin betydelse. Den diplomatiska politiken hade i Stockholm haft tid nog att lägga sina ord inför den franske ambassadören; här var det en gång folkmeningen, som egde ordet, och vi tro att man skall erkänna det den begagnade sin rätt med värdighet, hofsamhet och takt. Sjelfva adressen lyder som följer: Till Hans Excellens General Canrobert, Ambassadör, ete. etc. Högtbetrodde Herre! Förrän Ni lemnar detta land, värdes mottaga ännu ett sista vittnesbörd om svenska medborgares känslor! Er höge monark, kejsar Napoleon III, har nyligen, vid slutandet af den Allmänna Utställningen yttrat: Europa måste uttala sig; ett stort steg skall vara gjordt mot lösningen af dagens fråga, i det ögonblick de Europeiska folken hafva uttryckligen förklarat hvilken af de båda parterna har rätt och hvilken har orätt, emedan efter allt det dock är den allmänna opinionen, som alltid vinner den afgörande segren. Må då folken bestämma sig för eller mot oss! I närvaron af en allvarlig europeisk konflikt är likgiltigheten en dålig beräkning och tystnaden ett fel. De fria och oafhängiga nationaliteterna skola säkert icke dröja att svara på detta öppna och ädla tilltal. Hvad den svenska nationen angår, har dess svar längesedan gått denna appell till mötes. Under Ert vistande i den svenska hufvudstaden, liksom under den resa Ni nyss gjort genom våra landsorter, bör Ni hafva vunnit en fullkomlig tillförsäkran i detta afseende. Ni bör lätt hafva blifvit öfvertygad om hvilka denna nations känslor äro, hvilka dess lifliga sympatier, för hvilken sak den gör sina uppriktiga önskningar, från hvilken sida den söker stödet för sina förhoppningar, och garantierna för sin framtid. Hvilken, hurudan den höga politikens innersta tanka än må hafva varit, än må vara, — vi känna den icke tillräckligt och vi skola ej fördrista oss till att deröfver uttala ett vägadt omdöme, — svenska folkets mening, vår nationella öfvertygelse har ifrån krigets början icke varit mer än en, en fast och noga bestämd, om den trängande nödvändigheten af en allmän tillslutning till de båda allierades sak, en europeisk medverkan till deras fördel emot Ryssland. Se der hvad vi tro oss kunna försäkra med handen på hjertat, och vi häfda som en vår lagliga rätt det prerogatif att i denna punkt icke blifva misskända. Der, hvarest det, som här, är fråga om en afgörande strid mellan den sanna civilisationen och det polerade barbariet, mellan folkens heligaste rättigheter och intressen å ena sidan, och å den andra en halfasiatisk despotisms hejdlösa äregirigheter, der är det hvarken i svenska nationens karakter eller i dess traditioner att förblitva neutral, och i sitt hjertas djup har den ej heller varit det ett enda ögonblick under de sista årens vigtiga händelser. Det ges politiska ställningar och förvecklingar, då det att taga ett parti icke blott är en pligt, men är äran, är lifvet. Denna mening, hvilken visserligen är nära nog hela det svenska folkets, hyses icke mindre af de stora majoriteterna i de andra skandinaviska länderna. Den omfattar Danmark likaväl som Sverge och Norge. För hela den skandinaviska racen, från Rysslands gränser intill Tysklands, finnes det hädanefter icke D AA 3 ? —