Anders Andersson och modren dennes hustru Sara Andersdotter. För tolf år sedan hade han tjenat såsom dräng å Partilled, då han der blifvit bekant med en tysk flicka, Anna Fischer, med hvilken han gift sig, dervid han erhållit en för honom alltför stor hemgift, (1000 rdr?) hvarefter han blifvit torpare under herregärden. Sedermera hade han flyttat till Masthugget, der han köpt ett hus, men hvilket han snart supit upp, hvarefter hustrun för sjuklighet måst intagas på stadens fattigbarack, der hon ännu befinner sig. Om denne gamle poliskund finnes derjemte uti poli-ens annaler följande meritlista. 1852 d. 20 Dec.: tilltalad för häststöld; af Askims häradsrätt dömd att härför stå tjufsrätt; för svordom inför rätta och för åklagarens öfverfallande i tjensten dömd att böta 66 rdr 32 sk. bko eller att undergå 28 dag. fängelse vid vatten och bröd, undergått straffet, derefter på fri fot. Dömd d. 4 Maj 1854 för fylleri och slagsmål till 14 dag. fäng. vid vatten och bröd, hvilken bestraftning han jemväl undergätt. Den 22 Maj ålagd försvar å fri fot till d. 10 Juli, d. 28 Aug. 16 Oktob. och 27 Nov., då frågan fick bero på hans framtida uppförande. 1855 d. 8 Febr. häktad för störd, straffad för 2:dra resan. Mars d. 12: ålagd försvar från häktet till d. 26 Mars, och d. 20 April, då han fick pass till Ahle härad, der han fått försvar såsom dräng hos bonden Emanuel å Storangen i Nödinge socken. För vittnens inkanande, uppsköts målet till urtima ting d. 4 nästk. Februari, hvaremellertid Andersson skulle förblifva i länsnäktet, dit han återsändes. — Polisförhör hölls sistlidne gårdag angående branden å egendomen La Fin den 8 dennes på aftonen, då ladugården med deruti befintliga kreatur, gröda, m. m. helt och hållet nedbrann. Egaren till nämnde ställe, landtbrukaren C. J. Himell, sade sig icke känna huru elden uppkommit, helst han icke afvetat densamma förrän han mellan kl. 10 och 11 på natten väcktes genom bultning å fönstren, då ladugården befanns stå i ljusan låga. Den nedbrunna byggnaden var brandförsäkrad för 2000 rdr, äfvensom tvenne derintill uppförde bodar för 50 rdr. Kreaturen, som bestått af 9 kor, 3 kalfvar, 3 hästar och något fjäderfä, voro assurerade för 500 rdr, grödan för 1300 rår, åkeoch körredskap för 300 rdr samt husgerådssaker, af hvilka sednare blott den del som funnits uti nämnde hus, uppbrunnit, för 500 rdr banko, allt uti länets brandstodsbolag. Af upplysningsvis hörde personers berättelse inhemtades, att sedan drängarne på stället mellan kl 9 och 10 den ifrågavarande aftonen gifvit kreaturen nattfoder, dervid väl försedda lyktor begagnats, hvaruti icke funnits ljus, utan lampor, hade husfolket kl. 10 begitvit sig till hvila, då ingenstädes uti gården någon eld varit synlig; men ungefär kl. half II hade några grannar, som bemärkt eld uti ladugården, genom bultning å fönstren, väckt husfolket, hvilka dervid funnit ladugården uppgående i lågor, då elden synts Starkast uti den del at byggnaden, der fähuset varit beläget. Någon släckning var icke möjlig ej eller kunde någonting bergas utur ladugården, hvarifrån elden flera gånger antände taket till boningshuset, men hvilket man likväl lyckades rädda. Efter hvad sålunda förekommit och då inga vidare upplysningar nu voro att tillgå, förklarade poliskammaren att undersökningen för närvarande icke föranledde till någon vidare åtgärd. — I Mändags mellan kl. 8 och 9 på aftonen hade en skeppsstufvare inkommit uti något ärende i en uti 8. k. Yvongska huset vid Sillgatan varande lägenhet, som hyres af den bekante lönnkrögaren och den sig så kallande handelsmannen J. A. Johansson. Sedan mannen efter en kort stunds förlopp åter utkommit på gatan, fann han sig vara bestulen på en större summa penningar, nemligen 235 rdr rgs, hvaribland en sedel å 100 och en dito å 33 rdr 16 sk. banko. Han vände derför straxt tillbaka och återfordrade sina penningar, men alla dervarande personer nekade till att ha sett några sådane. Med anledning häraf anmäldes stölden i polisen, hvarpå konstaplarne F. B. Aulin och J. Johansson begåfvo sig till stället, då penningarne der påträffades, hvarvid upptäcktes, att qvinspersonen Carolina Nilsson stulit desamma, äfvensom att hennes s. k. husbonde, handelsmannen Johansson, som länge fiskat i grumligt vatten, jemväl sjelf haft sitt finger med i spelet. Vid ransakning härom sistlidne gårdag hos poliskammaren, nekade Carolina Nilsson till stölden, påstående att penningarne säkerligen tappats på golfvet, hvarest desamma hittades. Handelsmannen Johansson, som förr haft sin försäljning uti källaren under Tornbladska huset vid Sörliden, försäkrade att han icke hade den ringaste del uti tillgrepet. Väl hade han hört stufvaren högljudt efterfråga sina penningar och att man, sedan denne aflägsnat sig, yttrat att han beskyllat Carolina Nilsson för stölden, men då hon bedyrat sig vara oskyldig härtill, hade Johansson tillsagt henne att göra anmälan om saken i polisen, på det hon måtte blifva i tillfälle att få sin oskuld uppdagad, hvadan hon också begifvit sig dit, och på vägen mött konstaplarne, som i vakten afvisiterat henne, men då ingenting hos henne anträffades, derefter fört henne med sig till Johanssons hemvist, då denne, vid hennes inträde uti rummet, först kunnat förstå att det icke riktigt hängde ihop med hennes uppgift, enär han bemärkt henne under klädningen framtaga något, som hon låtit falla bakom en möbel, hvilket konstaplarne varsnat och funnit vara — 185 rdr af de saknade penningarne. När visitation derpå skulle anställas uti Johanssons gömmor, hade en sedel ä 33 rdr 16 sk. funnits på golfvet, hvilken poliskonstaplarne påstått vara just densamma, som felades uti summan 235. Hvem som framtrollat denna sedel, visste han lika litet, men förmodade att det varit Carolina, hvilken han numera ansåg vara en riktig jufk—a, helst sedan han inhemtat att hon hade en örborgad ficka på inre sidan af kjortel-stubben, der hon efter all sannolikhet äfven gömt penningar, som Johansson tid efter annan mistat, men aldrig förmått ipptäcka, enär han ieke kunnat ana tillvaron af den nysteriösa fickan, der hon så fiffigt förstått att gömna knipet gods. Af undersökningen i öfrigt inhemtades emellertid tt Johansson i denna sak alldeles icke var så okyldig, som han velat låta påskina, ty sedan stufaren icke kunnat återfå sina penningar, utan derför flägsnat sig, hade Carolina Nilsson kallat Johansons hustru till sig uti ett annat rum, der hon föreisat henne en hop penningar, som hon hållit i hanen, med uppgift, att hon stulit desamma, men icke agt när eller af hvem detta skett. Hustrun, mycket 2 1 L LU C 18 EE — 22 ND nt OT 2— — — — —