Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 januari 1856, sida 2

girigt hvarje drag, liksom han velat genom framtidens mörker skönja en bild af drömd sällhet. Vid minsta rörelse af Strimm, som egde den hos vildar vanliga fina hörseln, tystnade alla och afbröto samtalet, för att lyssna till de ljud, som uppstego ur nattens barm .. toner, välbekanta för våra nybyggare, emedan de i evig enformighet, alltifrån verldens skapelse, ljudat på samma sätt i dessa urskogar, och som innebära något oroande, om ett disharmonierande ljud blandar sig i den nattliga naturkoncerten. Ingen orkester har kunnat återgifva denna sublima symfoni, i hvilken intet fel insmyger sig, emedan Gud sjelf ordnat dess harmoni. Träden susa, oceanen brusar, vattenfallen dåna, vilddjuren ryta, bäckarne hviska, fjellströmmarne mullra, och alla bergens ekon samla dessa olika ljud i ett aflägset fjerran och bilda af dem en enda stämma — nattens mystiska och högtidliga sång i ödemarken. En annan vilde, mer öfvad än Strimm, hade lagt sig i det höga gräset, för att vädra och lyssna under samtalets pauser. Denne vilde var ingen annan än gårdshunden Aston. Han tycktes vara stolt öfver att hafva undsluppit den förnedrande postvaktaretjensten . . att se sina förtjenster ändtligen erkända och såsom fri intelligent varelse förenad med, den : lilla kolonien. Han var också en pålitlig utpost; hans öra var förtroget med hvarje stämma i den stora. nattsymfonien, och sålänge han ej lät höra sitt skall eller ett af försigtigheten förestafvadt doft tjutande, kunde man lita på, att ingen fara var förhanden. Strimm sjelf, rädfrågade i tveksamua ögonblick hunden; smickrad af detta förtroende plägade då den gamle Aston sticka upp hufvudet öfver gräset, tillsluta ögonen, för att vara ostörd af synsinnet, och forma sina öron till ett akustiskt hörrör; derefter utsträckte han sig åter i hela sin längd i gräset, likasom för att dermed säga: — Det var ingenting .. fortsätten J helt lugnt ert samtal! Paul hörde endast Aurore; säg och tänkte blott på henne; försänkt i ett sinnesrus, som underhölls af nattblommornas doft och den balsamiska andedrägt, han kände fläkta kring sin panna, var verlden icke mera till för honom. Ett ord återförde: den unge svärmaren till verklighetens sfer. — Jag skulle gerna vilja veta, sade Aurore, — huru vår modige vaktpost, grefve Raymond, tillbringar sin tid i skansen på hafsstranden.