kades icke. Transporterna voro illa ordnade och följaktligen mycket kostsamma; mekaniken hade ännu icke uppfunnit the cutters (is-skärarne), och några ice-houses funnos icke eller voro åtminstone högst bristfälligt uppförda. Efterhand infördes flera förbättringar, och sedan hr Tudor kunde utsträcka sina sändningar till Södra Amerikas stater, till Brasilien, Kili och slutligen till Ostindien, såg han sina bemödanden krönas af en ständigt växande framgång. Ännu i dag står denne företagsamme man i spetsen för denna del af BoStons handel. Issändningarne började för öfrigt icke taga någon fart förrän år 1832, då 500,000 lispund utfördes: år 1845 hade de stigit till 5,000,000, år 1850 till 11,000,000 och år 1854 till något mer än 18,000,000 lispund (156,500 engelska tons), hvartill användes icke mindre än 520 fartyg af starkt lästetal. Det är ju en hel handelstlotta! ... En sådan utveckling af handeln var en stor lycka för Boston, hvarifrån de fartyg, som ditförde bomull, socker, ris eller tobak från södern, fordom måste återvända barlastade. De bästa marknaderna, som nu stå öppna för ishandeln, ligga naturligtvis i de tropiska länderna, det vill säga Rio Janeiro, Havana, Callao, Demerara, SaintThomas, Peru, Ostindien, ja tillochmed Kalisornien. Till Europa kommer högst obetydligt af den amerikanska isen; dock skickades år 1854 895 tons till England, ehuru detta land hufvudsakligen hemtar sitt behof af is från Norge, det enda land, som i denna handelsgren söker täfla med Norra Amerika. Den frågan ligger nära för handen, hvarföre en regelbunden handel med denna vara icke äfven uppstår mellan Frankrikes norra hamnar och Norge. Men svaret är lätt funnet: såsom bihang till födoämnena begagnas isen ännu hos oss endast undantagsvis och såsom ett slags öfverflödsartikel. Ett allmännare bruk deraf skulle dock hafva sin stora nytta med sig. Boston är den förnämsta utförsel-orten för denna vara, ehuru äfven från New-York stora massor utföras. Lemnad om bord kostar isen i goda år, d. v. s. då kölden är mycket stark, 2 dollars per ton, d. v. s. 3 sk. rgs per lispund; när den sedan säljes i Kalkutta, kostar den der 28 eller 36 sk. per lispund, hvilket är två eller tre gånger mindre dyrt, än hvad den kostar i Paris. Ehuru således handeln med is ännu blott intager en ganska hofsam rang uti folkens kommersiella tideböcker, har den dock i betydlig mån bidragit till utvecklingen af Amerikas sjöfart. Den utgör i och för sig en dyrbar näringsgren för de på skogar ofantligt rika norra staterna, hvilkas sågverk lemna oerhörda massor af sågspån till ett ytterst lågt pris åt the ice-farmers; isens inpackning behöfver så mycket häraf, att en skonert är oupphörligt sysselsatt med att föra sågspån till Boston på Penobscott-floden. Efter ganska måttliga beräkningar antages det kapital, som inom Förenta Staterna användes i och för is-handeln, uppgå till 6 eller 7 millioner dollars (15 eller 17 millioner rdr bko); ensamt åt jernvägarne, som föra isen till kuSten, betalas nära 250,000 rdr bko, och transporten öfver sjön säges inbringa handelsflottan omkring 1,150,000 rdr i fraktpenningar; slutligen antages det, att omkring 10,000 arbetare hafva inom Nya England sysselsättning genom denna näringsgren, som alltså gifver en del af befolkningen arbete just under den årstid, då den har svårast för att skaffa sig sådant.