An —— l8-handela. (Ur Journal des Dåbats.) I allmänhet brukar allt slags skörd komma ganska väl öfverens med solen, eller rättare hafva ett oundgängligt behof af dess lifgifvande värme. Det finnes dock här i verlden en skörd, för hvilken solen blott är ett allvarsamt hinder, och hvars ymnighet och trefnad stå i rak motsats mot närvaron af denna mäktiga framalstrare af all vextlig rikedom; en skörd, som för öfrigt icke fordrar någon utsåning eller gödning och aldrig behöfver arbetarens omsorger; — jag menar nemligen isen, hvarmed uti flera af Norra Amerikas stater drifves en stor handel inom landet, utom det att betydliga massor deraf utföras. Isen har de. igenom blifvit föremål för storartade handelsfi retag, och som allt detta är föga kändt, torde det icke vara utan sin nytta att säga några ord derom. Vi hafva kallat det en skörd, och detta är äfven rätta ordet; isen, som, om man undantager den obetydliga omsättningen deraf för kökets behof, hos oss knappast är något mera än en besvärlig och öfverflödig skapelse, en ofta allvarlig olägenhet för förbindelsen på våra vattendrag, sjelfva isen har amerikanarens sinne för handeln vetat att göra till en ymnig rikedomskälla; han har af denna grufva, som naturen årligen på nytt framalstrar, gjort ett outtömligt Kalifornien. Detta tillgår på följande sätt. Så snart en köld om 15 eller 20 grader har under December eller Januari månader hämmat flodernas lopp i Nya England, belagt de stora sjöarne med ett fast täcke och förvandlat deras lifliga och larmande yta till tysta isoch snö-ödemarker, kommer en fullmäktig från de hus i Boston, som drifva handeln med denna vara, en ice-farmer (förpaktare af isen), med ett ord, till sjön Onondaga till exempel, åtföljd af sina talrika icemen (is-arbetare). Kommen dit, omfattar han med sin blick hela skördefältet, uppdrager råmärken efter landtmätarens grundsatser, bestämmer lotter, och inom kort låter han detta isfält bearbetas at snillrikt uttänkta machiner (serapers and cutters), som först och främst bortsopa det ofvanliggande snölagret och derefter klyfva, såga och sönderdela de tjocka isblocken i fullkomligt regelbundna fyrkantiga skifvor, hvilka, innan ännu lång tid gått förbi, skola 5eller 600 mil derifrån och i trots af tropikernas hetta uppfriska magarne åt Kalkuttas och Ceylons gastronomer, som säkerligen äro rätt glade åt att få kyla sin franska champagne med isen från Lorenzoflodens källor eller från Niagarafallet; dessutom begagnas isen äfven af läkarekonsten, som gör ett ganska vidsträckt bruk deraf både i England och Ostindien. Naturligtvis måste dock mycket af denna ömtåliga vara gå förloradt under dessa långa resor, då de från Boston eller New York afseglade fartygen tvenne gånger måste öfverskrida den heta zonen. Det förlorade uppskattas dock i medeltal till icke mer än 45 procent, och likväl kunna exportörerne räkna på en ganska vacker vinst. På det att för öfrigt så litet som möjligt måtte gå förloradt, inlägges den is, som skall utföras, uti ett tjockt lager af sågspån, bark, rishalm, kol eller andra saker, som hafva den egenskapen att kunna utestänga isen från solens strålkraft; naturligtvis använder man samma förfaringssätt med the ice-houses, stora byggningar, i hvilka isen nedlägges, och som omgifva de flesta sjöar och floder i Maine och Massachusetts; det finns icke mindre än 50 sådana endast omkring Hudsonfloden, och somliga af dem kunna rymma 86,000 tons. Vi hafva sagt, att ishandeln vunnit en viss betydenhet: men liksom mycket annat har den i början varit underkastad svåra prof. Det första försöket att utföra is gjordes för jemnt ett halft århundrade sedan, år 1805, af hr Fredrik Tudor i Boston, som från denna hamn assånde till Martinique ett honom tillhörigt fartve. då intet rederi ville släppa till sina