AUAU Sliyckegod-I Woolwich, Storbritanniens gigantiska sjöarsenal, gjutes ej mindre än 1200 bomber om dagen. I dess stora mekaniska verkstad, säkert den fullkomligaste och underbaraste i sitt slag, äro under ett tak 300 ångmachiner i gång, alla med olika förrättningar och utförande de svåraste mekaniska detaljer med en hastighet och en noggrannhet som det skulle vara omöjligt för hvilket belopp af handarbetare som helst att någonsin upphinna. I denna enda verkstad, som ger sysselsättning åt ej mindre än 1000 fullvuxna män och gossar, bevittnar hvar tolfte timma fulländandet af en större massa arbete än en million skickliga arbetare skulle knnna verkställa på samma tid. — I en annan afdelning af arsenalen äro särskilda machiner för gjutande af minitkulor. Fyra af dessa sinnrika uppfinningar äro förenade till en enda machin och hvarje sådan sammansatt machin frambringar tyst och utan att bortslösa ett enda gran af metallvigten 120 fullkomligt färdiga minikulor i minuten. Fyra sådana machiner arbeta dag och natt, utan en enda sekunds uppehåll. Vid hvarje dygns slut läggas 600,000 minikulor till de gigantiska förråder, som dagligen samlas för detta års fälttåg. Miniemachinerna behöfva ingen annan tillsyn, än en gosse som smörjer hjulen och alltemellanåt byter om kulkorgarne, då de bli fulla. Det finnes äfven en liten högst sinnrik machin för tillverkning af trädpluggar att instickas i minikkulornas bas, i stället för den förut begagnade jernknappen. Musikaliskt. Under Jenny Linds korta vistelse i Calais, på hennes genomresa till England, berättas en händelse hafva tilldragit sig, som, om den icke är sann, dock är väl ibopdiktad. Några sång-amatörer ville, till hvad pris som helst, förskaffa sig den njutningen att höra den berömda 8 ngerskan, och uppnäde sitt mål på följande sätt: Trenne välklädda herrar begäfvo sig till hennes hotel, och inträngde, trots betjeningens nekande, i hennes våning. Vi anhålla att få se ert pass! tilltalade de den förvånade sångerskan. Hvarför det? frågade hon. Madamce, det smärtar oss att nödgas fordra detta af er, men saken förhåller sig så, att vi hafva blifvit underrättade, det ett fruntimmer, missbrukande sin likhet med den berömda sångerskan, rest i hennes nämn, och derunder begått en hop bedrägerier. Jenny Lind visade dem nu sitt pass, hvilket herrarne mycket noga undersökte samt slutligen funno vara falskt. Sångerskan, som visste att franska polisen icke var att leka med, kom i en verklig ångest, och bedyrade, att hon vore den sannskyldiga Jenny Lind. Det gils ett enkelt medel att öfvertyga oss derom, svarade de trenne herrarne — ni behöfver blott sjunga något för 0ss8.? Med bestämd ton nekade Jenny Lind efterkomma denna deras önskan. Ja så, ni har undflykter! fortforo de besökande — hvåra misstankar voro alltså grundade. Ni är icke Jenny Lind! Uppskrämd och seende sig försatt i en kinkig ställning, måste hon sjunga, och hon sjöng. Förträffligt! sublimt! ropade de förtjusta ähörarne. Nu först insåg den berömda konstnärinnan, hvilken snara man utlagt för henne. Men hon höll god min, och åhörarne, inom sig högeligen triumferande öfver sin seger, aflägsnade sig, under ödmjuk anhållan om hennes förlåtelse för detta af dem tillställda uppträde.