J. arHU iskamhon, som bodde i ett rum utåt : i nästintill Brattbergs, vaknat på natten vi t: ÅBrattberg, Brattberg, skona mitt lif! Derpå hade en röst, hvari vittnet tyckte sig igenkänna Brattbergs, yttrat, under grofva eder: De skola se i hvem de stungit hafva, samt kort derpå: Jag har lust att ge honom ett par knifhugg ännu. Härtill hade en för vittnet främmande röst svarat: Han har fått nog. Vittnet Andersson upprepade, att han, som ifrågavarande natt, kl. 12—2, kommit gående på gatan, något hitom Brattbergs hus, sett tvenne personer komma, af hvilka en kortväxt, som sökt slå den andre till marken, hvilket dock ej lyckades honom. Då tillkom Brattberg, som först gaf den öfverfallne personen några örfilar och sedan slog honom omkull, hvarefter han med knät på mannens bröst, tilldelade honom några excellenta slag på öfre delen af kroppen. Vid den tredje personens rop till Brattberg, att skynda sig derifrån, emedan den slagne skrek så illa, gick Brattberg upp, skyndade fram till kamraten och tog något af honom (sannolikt knifven?) och vände, under utrop: Jag skall ge honom, så att han tiger, tillbaka till sitt offer, som under tiden, under jemmerrop, krälat öfver till andra sidan af vägen. Här förnyades öfverväldet, i det Brattberg kastade sig öfver mannenjåoch drog några tag med armen öfver dennes bröst, liksom hade han haft något vapen i hand, hvilket vittnet dock ej kunde upptäcka. Brattberg sökte göra några slingrande invänningar mot det första vittnet. Mot det sednare hade han ingenting vidare att invända än att fräckt: helt och hållet bestrida? dess giltighet. a I rar Ag ar TR TNT TR ud h ÅN a) komna vittnen, som redan bli inför poliskammaren, nemligen hustru sie a len Andersson. Båda vidhöll i maren afgifna vittnesmål, den )