Skogen och dess betydelse. Om skogen har någon betydelse, kan aldrig dragas i tvifvelsmål. Hvarthän vi kasta blicken se vi öfverallt något som påminner om dess tillvaro, dess nytta: våra boningshus, husgerådssaker, våra skepp, våra jernbanor, till och med våra bergverk, skulle icke kunna vara till, om skogen icke funnes. Winterkölden skulle vi ej uthärda, födoämnen, njutbara först genom eldens makt, skulle ej gagna oss, ångkraften, genom hvilken vi flyga öfver land och haf, skulle vi ej känna, om skogar icke funnes eller hade funnits. Kulturens framsteg äro förknippade med skogen, och likväl har hon varit skogens största fiende; här och der är hon det tyvärr ännu. Tyskland, förut liksom öfvertäckt med tjocka ekoch bok-skogar, är nu blott delvis försedt med sköna skogstrakter; vi se nu endast kala berg och ödsliga slätter, der fordom herrliga skogar frodades. Allt kännbarare blir vedbristen, allt högre stiga vedpriserna. Stenkolen och brunkolen förökas ej i samma proportion, torfven vexer blott längsamt, och om man äfven för tusende år kan häraf hemta brännmaterialier, så skall dock äfven denna källa en gång bortsina. Ett nära sammanhang eger rum mellan skogarne och mensklighetens väl; klimatet, jordens frodighet och fruktbarhet är till största delen beroende af dem. I naturen griper allt in i hvartannat, ämnena korsa hvarandra utan uppehåll. Vexten drar ur luften kolsyra och andra gasoch dunstformiga produkter, hvilka utandas af djuren eller försättas i frihet genom förruttnelse; deremot utandas hon syre, hvilket återigen kommer djurens lifsprocess till godo. Trädet med sina gröna blad och unga grenar har en stor inoch utandande yta; det binder kolsyrans kol, för att deraf bereda ved och stärkelse. Skogen beröfvar luften genom sin ojemnförligt större, absorberande yta mycket mera af de nämnde gaserna, än ängen och åkerfältet, och i samma mån återskänker det atmospheren äfven mera syra. Dess inflytande på den kemiska gammansättningen af jordens dunstkrets är fördenskull af stor betydelse. Löfskogen fäller årligen sina blad; äfven barrskogen förlorar efter ett visst antal år sitt barr. I det fallna barret och löfven erhåller jorden tillbaka en del af de mineraliska ämnen, som trädrötterna förut tillegnat gig; bladens organiska förbindelser blifva deremot för jorden en rik källa till mylla, förruttnelsen fortgår alltjemt; liksom kuddar af mossa blifva bildade, skogsmarkens mullbetäckning vexer år från år.