extraordinarier, som, — utom någon såsom pensum ålagd renskrifning, — icke hafva annat att göra än hvad de sjelfva behaga. På detta sätt åtgår deras bästa tid uti expectans, intill dess deras befordringstimma till den lägsta ordinarie graden slär. Emellertid lemnas de att lefva på sina ljuspenningar; eller rättare, säsom Chameleonten, på luft. Såsom de hafva god råd på tid, — det enda hvarpå de hafva god råd — läta de inskrifva sig säsom extraordinarier äfven i flera andra verk i hufvudstaden, t. ex. i hofrätten, i rådsturätten, i kämnersrätten, i kollegierne, i tullen, i banken; och i alla för att expectera och ingenting göra. De kallas alla vanligen kungliga sekreterare, eller ock notarier. De äro i Sverge otaliga. Hvar och en civil, som i Stockholm icke är något annat, är åtminstone notarie, rätteligen vice notarie. Under denna mångsidiga expectans, gifta sig de lyckligaste med rika döttrar ; andra utledsnas, andra svälta ihjel, och en stor mängd försvinna genom en bakport, utan att man vet hvart de tagit vägen. En den märkvärdigaste statistik skulle vara en öfver de många extraordinariernes öde. Vi hafva påträffat en man, som genomgått denna bana, och som fick det infallet, att uppgöra en sådan för att enligt probabilitetsläran uträkna, hvar han sjelf en gång skulla hamna. Den är oss meddelad. Ett kort utdrag af denna statistik skola vi lemna. Den går från år 1834. Under år 1834 finne vi 17 inskrifne i Jus stitierevisionen. Dessa hade år 1855, således på 21 året efter deras inskrifning, haft följande öden. En hade gått ur tjenst och blifvit literatör; en hade blifvit aktör, och derefter försvunnit; en hade blifvit kammarherre, och gått hofvägen; en är nu possessionat utan befordran; 5 hade försvunnit, utan att författaren kunde få reda på hvart de tagit vägen. En hann till kopist och blef borgmästare. Tre hunno till ordinarie notarier; en till vice notarie, en till vice häradshöfding, en till kopist, en till auditör, en enda hade hunnit till ordinarie häradshöfding. En enda hade således efter 21 år vunnit befordran till en berglig syssla; ty borgmästaren blef det genom val, och ej på grund af tjenstgöring. Under år 18335 blefvo 33 inskrifne i Justitierevisionen. År 1855 eller på 20:de året hade 7 af dessa försvunnit, utan att författaren kände hvart de tagit vägen; 3 voro döde, en. deraf som kopist och en som kanslist; 2 hade blifvit vansinnige, 2 blifvit possessionater, 3 voro ännu vice notarier, d. v. s. ingenting, 2 notarier, 3 kopister, 3 kanslister i verken. En var assessor, 3 voro råder, och 2 tjenstemän i landsorterne. Detta år var ett jemförelsevis lyckosamt år. Sex af 33 hade på 20 år hunnit till berglig syssla. År 1836 inskrefvos 29. Af dessa voro år 1855, eller 19 år efter inskrifningen, 12 förgvunne, d. v. s. det var obekant hvart de tagit vägen, 4 hade öfvergifvit tjensten, en var död, 2 äro ännu extraordinarier, en hade blifvit vice auditör, en vice häradshöfding, 2 kanslister, 2 sekreterare i verken, en assesI sor, en kammarherre, en understäthällare, en departementschef. Blott 5 hade således på 19 år vunnit berglig eller god syssla. De år 1837 inskrifne voro 22. År 1855 eller efter 18 år, hade 7 försvunnit, d. v. s. deras vistelseort var obekant, en hade rymt, ; en vår utgången ur verken, en var ännu qvar som extraordinarie, en var vice notarie, en ! kamrer, en notarie, 3 sekreterare i verken, en landssekreterare, en advokatfiskal, en revisionssekreterare och en häradshöfding. Sammandraga vi denna tafla, så finna vi att, af de under 4 år i justitierevisionen 101 inskrifne, hade 20 år derefter, 33 spårlöst försvunnit, d. v. 8. deras öde och vistelse voro för deras kamrater okände, 27 hade hunnit till trotjenare grad, och endast 6 till tromans grad. När man nu betänker, att föräldrarne, då — — — —— — de ägnade dessa sina barn till embetsmannabanan, och gjorde alla möjliga uppoffringar, för att bringa dem genom läroverken upp till inträde på denna bana, lefde de i hoppet, att dessa deras söner skulle framträda till ära och lycka i staten. De skulle prydas med stjernor, få hög rang, och komma hem till dem i lysande ekipager. Hvem vet, säga de till hvarandra, hvad denne vår snillrike och flitige son, som fått så goda betyg, kan blifva en dag? För att bereda honom till de höga öden, som vänta honom, skola vi icke spa