Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 januari 1856, sida 1

sgarnes glada röster hördes likale des redan från terrassen, der de alla samlats, och hvar och en bland dem, som bestridt vaktgöringen under natten, berättade, hvad som förefallit under hans vakttimmar. Rädd att bli öfverraskad i sin oordnade drägt, steg den unga Kreolskan hastigt upp, stängde sitt fönster till hälften och lyssnade. — Jag, sade Paul, jag trodde en stund att vi skulle få en dans denhär natten. Jag hade nyss aflöst grefven och marscherade fram och tillbaka på stranden, med blicken rigtad utåt hafvet, då hastigt vår trogne Astor började tjuta, men så tyst som en natt-gräshoppa knarrar. Först trodde jag att han förebrådde mig det förolämpande tvifvel, vil hyst om hans vaksamhet, och sökte derför trösta honom så godt jag kunde; men då märkte jag, att han oroligt klippte med öronen, och att det borstlika håret på hans rygg rest sig på ända som igelkottstaggar. Så stor uppmärksamhet piä hundar ej visa sjöröfvare; en svart it.ger måste vara i närheten, tänkte jag, och gick ett par steg ut i vatinet, för att i nödfall taga min reträtt till fiskarne. Jag förde gevärskolfven till axeln och spände blickar, skarpa som Astors, mot skogsbrynet. iAstor hade spått rätt. Som ni vet, lyser hafssanden mycket hvit under sstjernklara nätter . . nå, vid första ögonkast ser jag en svart punkt på densamma liksom en bläckplump påjett hvitt papper. Bläckplumpen kom kridande ur Skogsbrynet och närmade sig långsamt, likasom för att unsdersöka terrängen. Aston, som är så modig mot menniskor, klef liksom jag ut i hafvet och visade endast nosen och ögonen öfver vattnet. Det stackars djuret såg på mig med blickar, som tycktes bedja om ursäkt för dess rädasla. Jag riktade gevärsmynningen mot tigern, och det riktigt kliade i singret, som jag höll på trycket! men just som jag ämnade lossa mitt skott, kom jag ihåg, att det utan tvifvel skulle höras hitupp till blockhuset och föranleda er att skynda dit ner. Det är icke ji skäl att störa mina vänners sömn för en sådan småsak, tänkte jag, och med detsamma beslöt jag äfven att ej bry mig om något vaktombyte, utan stanna på min post till morgonen. Den svarte tigern blokerade mig; han vågade ej ge sig ut i hafvet, ty tigrar, liksom kattor, äro rädda för vatten, men han Promencrade en stund fram och tillbaka på stranden; derefter stannade han, lade sig ned stilla ech orörlig som en Porslinshund, sträckte ut sina tassar och flåsade med näsborrarne, när vinden blåste från viken. Hade det icke varit i ett sådant ögonblick,