Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 januari 1856, sida 2

ri antastat och tilltalat personer, icke kunnat undertrycka den inre röst, som manar honom att härmed tramställa nagra reflexioner öfver polisens kända nit i afseende å druckna personers framdragande för rätta och sätt i att dervid gå tillväga — troende att samma reflexioner, derest de, såsom ins. vägar tro, ej befinnas falska, skola behjer at den, som hari sin makt att åstadkomma den rättelse i polisbetje ningens förfarande, som icke utan skäl torde kunna För ingen del viljande försvara fyllerilasten och derföre, der verkligt och talande skäl till åtal förefinnes, fullkomligt gillande det sådant anställes, tror dock ins. sig kunna påräkna medhall af de flesta deruti, att den särdeles under sistförflutna åren i en förfärande grad — så vidt Hand.-Tidn:s resumeer utvisat — hos polisen tilltagna ifver att åtala dryckenskap — utom det att den, för att döma efter fakta och siffror, icke verkat till fylleriets hämmande —i mänga fall måste betraktas såsom oskälig och för menskliga känslan verkligen upprörande, då man orfar det sätt, som alltför ofta användes vid mingen gang kanske helt obetydligt druckna personers antastande, föranledt, såsom det vill synas, mera för att vara förvissad om att utan omsvep utfå de böter, som man eftersträfvar, än at verkligt kraf. Huru förtares det nemligen merendels, när en bonde från landet eller någon bland lägre arbetsklassen (insänd, nämner desse, emedan han hört uppgifvas att desse äro de, som mest äro utsatta för fylleriätal) rakat att taga sig något för mycket till bästa, så att han blifvit, som man säger, något sned? och vacklande i gången, hvilket, churu klandervärdt, dock hos en sådan person, som den ifrågavarande, må anses ursäktligt, helst det ofta nog kan sägas inträfsa helt oskyldigt, om man besinnar dennes lynne, lefnadsvanor och vilkor. Jo! i stället att vår man, såsom man skulle tro, borde, om han ej gör någon menniska för när, få, om ej utan attätalas, åtminstone obehindradt begifva sig hem, när han, efter tillsägelse, dertill är villig, blir han af någon bland de många polisbetjenter, hvilka alla timmar på dagen — likasom vore man i en belägrad stad — finnas posterade i hans väg, anhallen och, derest han ej lyckas vara för denne känd till namn och hemvist samt sasom ägande stadig anställning eller tjenst, släpad till nagot af polisvaktkontoren. Der blir han, om han 43 går in på att en fullmakt får i hanslnamn utfärdas samt de jemte ägger icke allenast ersättning härför (beräknad, såsom ins. hört sägas, till 24 sk. för de 5 orden: vrättegangsfullmakt in blanco för innehafvarer ), utan ock de förmodade böterne, inkastad i ett arrestrum, till beskaffenheten värre än den gröfste förbrytares fängelse, och der ofta nog förut insatta sällar befinna sig, för hvilkas förnärmanden såväl till kropp som egendom den inkastade blir utsatt (såsom exemplet helt nyligen gitvit vid handen med den i IL-T. omniämnde skepparen Johan Andersson från Tjörn). Det är hufvudsakligen mot detta sätt att förfara med, enligt polisbetjeningens öfvertygelse, druckna personer, eller deras äktande, som ins. måste protestera. Enligt fylleriförordningen må, utom den, som i fylleri antingen gör oljud eller förnärmar annans frid och säkerhet, endast sådan drucken inmanas i häkte, hvars behöriga vårdande icke annorledes låter sig verkställa. En hvar, som sett en nägot rusig persen af polis gripas och afföras, har säkert, lika med ins, aldrig erfarit att polisbetjeningen ens gjort sig möda efterse, om icke hans vårdande, der sådant varit behöfligt, låtit sig verkställa annorledes än i I häktet: och att ett vårdande af den såsom drucken ansedde icke alltid är anledningen till hans häktande, finnes lätt då, såsom man vet, den häktade merändels genast lössläppts, om hin underkastat sig att utan ressonemang utgifva de vanliga böterna samt fullmagtsafgiften. Att han, om möjligt, gör detta, hellre än att kastas i fängelse, är naturligt; och här af, äfvensom af den omständigheten att polisbetjenterne sjelfve tillåtas vittna i sine fyllerimäl, inses lätt anledningen till den förfärliga mängd fylleriförscelser, som vid poliskammaren förekommit undor senare åren, och hvilka gätt till den höjd, att Göteborgs poliskammare i just.-statsministerns sednaste brottmålstabeller skyldrar med flera mål under äret, än sjelfva hufvudstaden.) II som fruktar att han varit alltför vidlyftig, borde här nedlägga pennan, men måste de rinnan icke lemna oonmämndt det förhållande, som äger rum inom Majorna, nemligen att poliskonstaplarne der, som gjort sig kände för en särdeles nitiskhet att tillskapa fyllerimål, tagit sig före att nödga för dryekenskap gripne personer att, när de icke på förhand kunna betala böterna, för dessa lemna pant, innan ännu dömdt är. Detta deras tilltag, som uppenbarligen är lagstridigt, örverskrider allt hvad man hittas om polisens egenmäktighet och kan endast för vat att polisbetjeningen — beklagligen nog — har sig. tillerkänd andel i fylleriböter och hvarigenom den glömmer den gamla satsen: all lag är insatt för rätt och skäl och icke för saköre skull.? Majbo.