Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 januari 1856, sida 1

VI. I För ensliga nybyggare i skötet af en urskog hafva Indicns nätter en hemsk och sorglig prägel. Sålänge himlens azur och solus guld Sprida glans öfver de omätliga menniskotomma trakterna, andas hela naturen lif och förtrollande skönhet; men när stjernornas törsta Stralar ja sglimma, smyger en mystisk fasa i skötat af de skuggor, som Junka öfver skogar, dalar och klyftor ... skogsbrynen svartna och likna porthvalf till afgrunden; träden antaga dystra spöklika gestalter och deras vaggande grenar likna Jättearmar, utsträckta för att gripa vandraren, som varit nog djert att våga sig ut bland nattens fasor. Vildarnes soldyrkan är derför en ganska naturlig religionsform; morgonens Sstjerna är den synlige och välgörande guden, som varkunnar sig öfver menniskornas angest, förjagar skuggorna och sprider nytt lif osh glädje med sin första leende stråle. Ifter dagens själsoch kroppsansträngningar hemtade nu våra nyby Cåare Sömnens vederqvickelse, somliga inom blockhusets väggar, anI dra ute under trädens kronor: blott en enda — vaktposten vid ha stranden vakade för alla. Ingen af må merna, utom grefven, anade med hvilken fara natten hotade, men de visste, att försigtighet var afl nöden, och att den vidtagna åtgärden förr eller sednare skulle bevisa sin nytta. Den enda qvinna, som med undantag af den svarta Aglae fanns i kolonien, hade väldsamt afskakat sömnen från sina ögonlock, och när hon förvissat sig, att alla sofvo i hyddan, släckte hon sin lampa, öppnade fönstret och satte sig att afvakta utpostens med säkerhet väntade larmsignal. Ett ogenomträngligt mörker bildade likasom cen cbenholavägg framför fönstret; ögonen kunde ingenting uppfatta ... man hörde blott den i grannskapet flytande äns milda sorl, hafvets entoniga brus och de klagande suckar, som urskogarna uppsända, blandade med vilddjurens aflägsna rytande. Grefvinnan, som var öfvertygad, att ett anfall denna natt skulle ega rum, hade påtagit sin blå bomullsklädning och bundit en madrasschal kring hufvudet; händelsen borde finna henne tillreds, färdig till flykt