sade sig vara svåger till general Buxhöwden, Finlands eröfrare; slägtskapsband fästade honom äfven vid familjerna Mentschikoff och Orloff; han hade blifvit uppfostrad i S:t Petersburg bland kejsarens pager, hade tjent i Kaukasus, hade vistats någon tid i Stockholm, der kronprinsen, sades det, hade upptagit honom i sin förtroligaste umgängeskrets, och tillbragt sin tjenstledighet på resor, när han ej hvilat ut på sina gods i närheten af Rewal. För öfrigt hade han låtit förstå att hans inflytande i St. Petersburg kunde vara till stort gagn för Norge, för hvilket han sade sig känna lifliga sympatier; också kunde de goda Tromsöeboarne ej nog lyckönska sig till en persons ankomst, som förespeglade dem så präktiga saker. Snart vann baron Sternberg ett visst inflytande på stället, och allteftersom detta tilltog lät han öfvermodet träda i stället för den soekersöta vänlighet, som han de första dagarne visat. Han förklarade högt, att Norge endast borde vara en Rysslands vasall, och sökte göra proselyter bland de anseddaste familjerna, lockande köpmännen med löften om handelsprivilegier och de studerande genom att lofva dem, som skulle vilja bosätta sig i Ryssland, lärostolar och stipendier. Dessa inkräktningar fortsättas äfven med en ihärdighet, som vittnar om en djupt anlagd plan, och till och med arbetsoch handelsförhållanden komma härvid den ryska politiken till hjelp. De ryska fiskrarne ha för sed att under sommartiden idka fiske på Finmarkens kuster, då de af norrmännen hyra båtar och redskap. I denna association af arbete och arbetsverktyg delade de två kontrahenterna afkastningen af fisket emellan sig. andra sidan hade de nomadiska lapparne i Finmarken, som lefva af afkastningen af sina renar, för sed att med sina hjordar förflytta sig öfver på ryska området, der den mossa som renarne söka under snön till vinterföda finnes i större ymnighet. Denna plägsed hade vunnit laglig kraft genom en traktat, som 1761 blifvit afslutad mellan Danmark, dit Norge då hörde, och Sverge, som vid samma tid egde Finland. Samma traktat inrymde åt de finska lapparne rättigheten att under sommaren föra sina renar till betesmarkerna i norska Finmarken. Ryssland ville göra sig till godo dessa ömsesidiga förhållanden för att så mycket säkrare hinna sitt syfte. Under förevändning att fördelarne af reciprocitetsfördraget vore större på de norrska lapparnes sida, begärde det en ersättning. Det föreslog följaktligen kabinettet i Stockholm att tillåta de ryska fiskrarne att få begagna sig af egna båtar och på kusterna, utan inskränkning till några vissa punkter, uppföra fastå bostäder, der de kunde qvarstanna öfver vintern. Snaran var för grof för att bedraga kabinettet i Stockholm, hvars misstankar redan länge varit väckta, och förslaget blef afvisadt. Ursinnigt öfver denna vägran, hämnade sig Petersburgerkabinettet genom en not af den 10 Juli 1852, hvari ryska ministern i Stockholm tillkännagaf för svensknorska kabinettet, att från och med den 15 följande September gränsen skulle bli stängd, hvarigenom de norska lapparne oförmodadt sågo sig i brist på föda för sina renar. Ryska styrelsen verkställde äfven detta beslut med den största stränghet och tillämpade det ej blott på de lappar som ingingo på det förbjudna området, utan dödade äfven på stället de renar, som af gammal vana och behof uppsökte sina gamla betesplatser. De norska lapparne sköto i sin okunnighet skulden härför på sin egen styrelse, och i distriktet Kautokeino föreföllo blodiga excesser. Norska styrelsen skickade en kommission till Finmarken för att gifva de olycklige lapparne all möjlig undsättning och begärde på samma gång förklaringar af Ryssland för att reglera den nya åtgärdens tillämpning; men Ryssland gaf ej något tillfredsställande svar. Det hade beräknat att denna kraftåtgärd skulle tvinga kabinettet i Stockholm till eftergifter. Motsatsen inträffade. Norska styrelsen förbjöd ryssarne tillträdet till de norska fiskerierna. Men ryssarne fullföljde icke desto mindre sina tilltag. Oaktadt kabinettet i Stockholm uppfordrat Petersburgerkabinettet att reglera alla förhållanden som hafva gemenskap med gränsspärrningen, har det dock allt hittills undandragit sig att i sådant afseende vidtaga någon åtgärd. Helt nyligen ha de fördrifvit norrmännen från ett vigtigt fiskläge, vid namn Kiberg; de fiska i Warangerfjord som på ett