menniskoboning finnes .. Om de behaga landstiga hos oss, hoppas jag, att de skola bli väl emottagne, eller huru? Alla vildarne slogo händerna tillsammans och gjorde hotande åtbörder åt hafvet, likasom om sjöröfvare redan höllo på att landstiga. Strimm steg upp och sade: — I mina kamraters och mitt eget namn förbinder jag mig att aldrig företaga något ondt mot våra grannar eller deras egendom. — Ah, det är icke allt, utbrast grefvinnan leende. — Jag förstår, sade anföraren; — nåväl, vi skola genast laga oss i ordning att lemna detta ställe. — Och det är ju er mening att uppslå er nya bostad hos oss? — Ja. — Och bygga er hydda bredvid vår? — Ja, svarade Strimm. — Och J följen mig nu genast? — Ja, ja! Alla stego upp och uttryckte med kraftiga åtbörder, att de voro ji färdiga. Strålande af glädje och skön som fridens engel tryckte grefvinnan deras händer och berättade dem, att de i skogsbrynet skulle träffa Vandrusen och Torrijos. il Hon omtalade äfven de närmare omständigheter, som stodo i sammmanhang med hennes morgonvandring. De nio kolonisterna dröjde en liten stund i sin hydda, för att sä mycket som möjligt iordningsätta sina klädpaltor och taga sina jagtbössor. Alla ansigten strålade af lycka. Gömde i en klyfta, väntade Vandrusen och Torrijos med feberlik ängslan grefvinnans återkomst; hvarje ögonblick tycktes dem långt och pinsamt som en timme; vid den minsta vindstöt, det minsta prasslande bland löfven inbillade de sig höra en döendes jemmerrop. Stundom sattades de båda af förtviflan och anklagade sig att hafva bifallit den unga qvinnans lika farliga som ädelmodiga plan, och i sådane togo de sina vapen och skyndade bort mot kullen, bakom hvilken deras inbillningskaaft målade någon f.rlig scen, i hvilken grefvinnan spelade det misshandlade offret. Men de besinnade sig hvarje gång och återvände till