darne utskjutande udde. Det vore denna punkt, menade Alexander, som utgjorde gränsen för de ryska besittningarne; med andra ord, han utvidgade sina stater med en sträcka af 100 mil och tänkte dermed införlifva hela östra Finmarken och största delen af den vestra. Svaret på dylika anspråk var lätt; ty i traktaten var Lyngstuens läge angifvet öster om Fiskeröe. Men Alexander hade fast beslutat att ej lyssna till några motskäl. Tvisten antog en allt mera bitter karakter, maskerad för de vestra kabinetternas ögon af skeppshandelsfrågan; och kriget, som oundvikligt närmade sig, skulle ej mött något hinder från den förblindade heliga alliansens sida, då Alexander plötsligt dog i Taganrog. Hans efterträdare, nödgad att börja sin regering med skarpa skott på Petersburgs torg, brydde sig ej om att fullfölja ett gräl med sin närmaste granne. Finmarken var en obetydlighet när hans tron sväfvade i fara. För att herrska i det inre, behöfdes fred på gränserna. Redan straxt efter slutet på Decemberrevolutionen öppnade kejsar Nikolaus underhandlingar om gränsregleringen, och genom en konvention af den 14 Maj 1826 blef gränsen emellan Norge och Ryssland definitivt bestämd. Man tog till gemensam gräns den lilla Jacobfloden, belägen vester om Kola. Norge förlorade visserligen ännu mer af sitt område genom denna konvention, men det kände åtminstone vidden af sina uppoffringar och utgick omsider ur detta osäkerhetstillstånd, som är en beständig källa till otrefnad och tvister. Att man föröfrigt hade goda skäl att påskynda ett slut derpå, visar sig bäst deraf, att Nikolaus, så snart han blott gjort sig fri från de inhemska bekymren, genast ångrade sin eftergifvenhet. Inseende hela betydelsen af sin företrädares politik, bemödade han sig att på intrigens väg återvinna hvad han förlorat genom fördraget. Hans tanke afslöjade sig sedermera i den polemik som fördes af det Nordiska Biet, en i S:t Petersburg utkommande tidning, hvilken innehöll utmanande anfall mot Norgo och isynnerhet bittra anmärkningar öfver 1826 ärs konvention. Olyckligtvis begick norska styrelsen det felet att genom en lag sanktionera ryssarnes ihärdiga inkräktningar. År 1830 gaf man dem rättighet att nedsätta sig på östra Finmarkens kust, ehuru man på samma gång inskränkte denna rättighet till vissa bestämda punkter och till vissa vilkor. Det besvärar aldrig ryssarne att underkasta sig inskränkningar och vilkor, som de sedermera alltid knnna göra sig af med. Också såg man dem snart öfverskrida de utstakade vilkoren, och 1856 måste de norska anktoriteterna nedrifva etablissementer, som blifvit uppförda utom de bestämda gränserna. Emellertid hade nya intriger afslöjat Petersburgerkabinettets ihärdiga afsigter. Man såg 1841 ryska agenter genomresa östra Finmarken under förevändning af en lustresa. De skaffade sig öfverallt detaljerade upplysningar, studerade uppmärksamt landets natur, undersökte hamnarne, flodernas strömbäddar och siskbankarne. Vid samma tid öfverkom man i Norge, genem en besynnerlig slump,