— Nåväl, min käre herr Strimm, sa de grefvinnan, i det hon lät sin lilla fina hand lätt hvila på vildens grofva björnram; — ni lefven icke i godt förstånd med edra grannar i Vandrusens nybygge. Ah, till detta neken J icke ... J nicken till tecken att J medgifven det. Nåväl, jag kommer hit, för att bemedla fred mellan er och dem .. Jag kommer i den gode Gudens namn, som dagligen låter sin sol skina öfver er, som skänkt er naturens leende skönhet, sina källors friska svalka och sina ljufva frukters läskande sötma. Jag besvär er på mina knän att lefva såsom bröder med bröder, såsom kristne med kristne. Tvenne perlor glänste i grefvinnans ögon och nedföllo på hennes kinder ... hon tystnade, fattad af djup rörelse. Hennes vilda åhörare lutade sina hufvuden såsom Sikambrer, besegrade af det himmelska ordets kraft. Etter en lång paus fortfor grefvinnan: — Jag vet, att ert lif är dystert och tråkigt; ledsnaden har väckt stridslust hos stora nationer . . . och samma verkan har den äfven hos ödemarkens barn. Nåväl, förändren boningsplats och arbeten! Då man odlar sitt eget fält, är arbetet det bästa och verksammaste af alla förströelser. Jag vet, att J älsken hafvets grannskap och gerna skulle vilja besitta Vandrusens egor, emedan de äro belägna vid en vacker hafsvik, en stor blå vattenväg, der skepp vandra. Jag förstår denna känsla: äfven jag älskar hafvet, och om jag vore tvungen att lefva här, nedtryckt af en torr landthorizont, känner jag, att jag måhända skulle få det vilda infallet att förklara mina grannar vid kusten krig, för att äfven få min andel af ett hafsbad, som är uppvärmdt af allas gemensamma sol och tillhör alla. Emellertid kan detta ordnas utan krig. Vi äro ju menniskor och icke vilddjur; låtom oss derföre rådslå och öfverensi ! komma hellre än att slåss och döda hvarandra. Jord finnes nog för oss alla. Kommen till oss: byggen en ny hydda bredvid vår. Jag skall inviga den och smycka dess dörrpost med kinesiska blommor, helsa på er om aftnarne och berätta malajiska sagor . .. ty jag känner många sådane och äfven många pantuns. Jag skall sjunga för er vid stjernornas sken under palmerna eller på hafsstranden . . . Men hafvets grannskap har ej blott sina behag, utan äfven sina faror, och om ni älsken kriget, torde ni snart nog få tillfälle att hörja ett sådant med Borneos sjöröfvare. Dessa banditer vädra långt ute på hafvet, hvar en