tande herrar öfver fiskerierna på det gemensamma området och derefter fullföljde sitt siske på Finmarkens kuster. I början af 19:de seklet ser man dem på norska området uppföra träkojor som de fört med sig i sina skepp, öfvervintra i flera af Finmarkens hamnar och till och med i Wardöe, der de bebodde de öde byggnaderna i fästningen. Men då de ostraffadt fingo drifva sitt spel, blefvo de till slut så oförsynta i sina tilltag, att vederbörande slutligen ej mer kunde blunda derför. Efter Norges förening med Sverge lät kabinettet i Stockholm anföra klagomål häröfver, och från Christiania afgingo årligen lifliga protester till de ryska myndigheterna i Kola. Svårigheterna förblefvo likväl olösta till dess en oväntad händelse ytterligare invecklade tvisten och gaf en viss skärpa åt underhandlingarne. Sverge hade några linieskepp, som lågo utan någon nytta i Carlskrona hamn. Cul XIV Johan, som ville gälla för en skicklig administratör och ej tyckte om att låta kapitaler ligga ofruktbara, ville förvandla dessa gamla kölar till reda penningar, genom att medelst ett handelshus sälja dem till de unga republikerna i södra Amerika, som i detta ögonblick voro i full uppresning mot Spanien. Med de planer han hade på Finmarken skulle Alexander nöjt sig med en förevändning för att öppet bryta med Sverige. Men här erbjöd man honom det i hans ögon bäst valda skäl att rättfärdiga hans sednare mått och steg. En konung, som af honom mottagit ynnestbevisningar och af honom blifvit införd i de legitima furstarnes krets och affilierad med den heliga alliansen, underhandlade med Amerikas revolutionärer, gjorde sig till deras leverantör och kom insurrektionen till hjelp! Alexander såg häri en handling af otacksamhet och förräderi. Alexander öfverdref visserligen med flit uttrycket af sin monarkiska vrede för att afleda uppmärksamheten från verkliga anledningen till sin tvist med kabinettet i Stockholm. Men i sjelfva verket sysselsatte han sig vida mer med Finmarken än med skeppen, och principfrågan var honom en ypperlig täckmantel att dermed dölja territorialfrågan. Carl Johan lät dock i början icke skrämma sig af sjelfherrskarens hotelser: Försäljningen af några gamla skepp, sade han, hade ingenting att skaffa med politiken. Han hade utbytt några onyttiga träblock mot den runda summan af en million, och det vore ej för Sverge en affär att förakta. Hvad bekymrade han sig om köparens namn? Han hade blott gjort afseende på köpevilkoren. Denna stolta hållning varade dock ej länge. Carl Johan samtyckte att låta köpet gå tillbaka i afseende på de ännu ej utlemnade skeppen. Emellertid hade Alexander begagnat sig af dessa tvister för att visa sig ännu mera bestämd i sina fordringar i frågan om Finmarken. Vi ha nämnt att 13:de seklets traktat erkände czarernas territoriella rättigheter ända till ett ställe benämndt Lyngstuen. Nu finnes 6 mil från Tromsöe på vestra kusten af Finmarken ett berg med namnet Lyngstuen, som bildar en mellan Ulfsoch Lyngsjor—— c——— C—