AT MHöery. (Forts. fr. föreg. N:r). — Hvad var det väl, som fattades dessa olycklige? Ett godt ord, innan brottet begicks, ett godt föredöme, ett kärleksfullt råd. Jag vet mycket väl, mina vänner, att J ej tillhören detta slags olycklige, och när jag närmare betraktar en hvar af er, upptäcker jag under er hårda yta en ädel natur, ett menskligt hjerta. Också fruktade jag ej att misslyckas i det ärende, som jag ätagit mig att uträtta hos er. Strimm fattade blygt den unga qvinnans hand och vidrörde den med; De fridlöse på Java. sina läppar, likasom för att tacka. De andra stodo orörliga, fattade af nästan en religiös känsla. — Förliden natt, fortfor det vackra sändebudet, — han J begått en oriktig, en brottslig handling, och jag har kommit hit, för att få den utplånad genom er ånger. J han förhärjat den trädgård, som tillhör ... Ett allmänt rop afbröt grefvinnan, alla händer gjorde en förnekande; rörelse, och Strimm reste sig häftigt upp och utbrast: I — Det är förtal ... Vi ha ingenting förhärjat. Jag svär det vid! ert englahufvud ... vi svära det alla! Detta yttrades i en ton, som omöjligen kunde bemantla en lögn. ! Grefvinnan hade en medfödd psykologisk blick; ingen skiftning i en annans tanka eller känslor undföll henne. — Jag tror er, jag tror er, ropade hon hastigt; — icke ett ord mera! J han rättfärdigat er .,. räufärdigat er för det våld, som blifvit. begå iget mot det unga nybygget; men detta är icke allt. i Strimm satte sig åter, sänkte sitt hufvud och mumlade: — Låt 088 höra det öfriga!