Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 januari 1856, sida 3

StyCkegod Ergelsk egenhet. En dag — berättar Alexander Dumas — hade Victor Hugo och jag spisat hos hertigen af Decazes. Bland de förnäma gäster, hvilka deltogo i dinern, befunno sig lord och lady Palmerston. Scenen egde rum före Februarirevolutionen. Klockan half till 11 drack man the i salongen. Hugo och jag samspråkade afsöndrade från det öfriga sällskapet. Lord och lady Palmerston hade kommit sent, så att man före dinern ej hade haft tid att presentera oss för dem och efter dinern hade man glömt det. Enligt engelsk konvenans kunde hvarken vi eller de inlåta oss i något samtal. Decazes kommer fram till mig. Bästa hr Dumas, säger han, lord Palmerston ber er, att lemna en stol ledig mellan er och Hugo. Jag skyndade att efterkomma den ädle lordens önskan; stolen lemnades tom. Derpå uppsteg lord Palmerston, tog sin fru vid handen, förde henne till oss och lät henna taga plats emellan oss. Utan att yttra ett ord till oss, sade han till mylady: Se efter hvad er klocka är. Hur sent är det? frågade lorden. Klockan är 10 och 35 minuter, svarade mylady. Välan, mylady, fortfor lord Palmerston, kom ihäg att ni i dag kl. 10 och 35 minuter på aftonen setat emellan Victor Hugo och Alexander Dumas, och att detta är en ära, som ni måhända aldrig mer kommer att åtnjuta. Kom nu mylady! Gammal plägsed. Under denna rubrik läses i Skara Tidning: Bland sådane, som hafva skil med sig, som ordspråket säger, synes oss vara det från uräldriga tider tillbaka i vår gamla goda stad Skara gängse bruk att, som det kallas, bläsa ut Julfreden, ett bruk, som vi näppeligen tro existerar i någon af vårt lands städer. — För den oförmodade händelse, att denna gamla plägsed skulle läggas af, såsom i denna nya tiden så mycket annat gammalt motsvarigt, som blott för dess ålder ej mera behagar, vilja vi i korthet beskrifva huru det här tillgår, att blåsa ut jultreden. Stadens fiskal, klädd i full uniform, sitter till häst och anför en trupp af 6 å 8, likaledes till häst varande, fältmusikanter, de der på messingsinstrumenter utföra vissa för tillfället valda musikstycken, hvarvid hvarje af musikanternas hästar ledes af en bland stadens arbetare: men mellan fiskalen och musikanterne rida 3:ne andra personer, eller närmast siskalen stadens 1:ste vaktmästare eller 1:ste polisbetjent, förande gravitetiskt i ena handen en lång staf, och näst honom 2:ne andra personer hörande till polisen, bärande hvar sin af stadens 2:ne fanor, hvilka majestätiskt fladdra för vinden. Denna fredliga trupp samlas kl. 12 vid middasgtiden Julaftonen invid stadens rådhus, dervid fiskalen för det merändels talrikt församlade folket ljudeligen kungör, efter ett gammalt formulär, Borgmästare och Rids hälsning och uppmaning till en hvar af stadens innevånare, att kristeligen tillbringa julhelgen, att icke på gator och gränder brottsligt eller onyttigt förnöta tiden, utan egna den åt Guds dyrkan samt sin egen och medmenniskors väl. Truppen gör derefter en rond kring torget och besöker sedan stadens fleste öfrige gator och allmänna platser, der fiskalen på vanliga ställen förnyar den vackra uppmaningen. FPrestväldet i Mexiko. Mexikanska finansministern Pricto pistar sjelf, att Presterskapet i Mexiko bär skulden för det obeskrifliga förtryck, hvari de kristne Indianerne i detta land befinna sig. Dessa Indianer mäste arbeta för presterna och blifva af dem behandlade alldeles som lastdjur. Prieto försäkrar att han sjelt ofta sett tillochmed gifta Indianer jemte deras hustrur piskas utanför kyrkodörrarne, derför att de någon söneller högtidsdag försummat messan. Efter utståndet straff måste de kyssa pastorn på hand. Dertill komma själslotterierna. Till ett sådant utgifvas flera tusen biljetter å 2 rcaler och derutöfver stycket. Den persons själ, som nu vid dragningen utkommer, blir, genom en för densamma föranstaltad kyrkofest, löst ur skärselden och försatt i paradiset. Penningarne för själslotteriet tillfalla naturligtvis presterskapet, som derför föranstaltar den nämnda kyrkofester