Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 januari 1856, sida 3

A D NIIUICUIUIL JU ae D:r L. A. Soldin. bei st 66 Ekonomiskt. Redaktionen har haft nöjet att ifrån Herr Brukspatron Hasselgren på Rådanefors emottaga följande uppsats: Till efterkommande af Tit. i tidningen af den 22 November uttryckta önskan, får jag härmed nöjet meddela en närmare Redogörelse för Torfberedningen vid Råädaencfors. Redan för längre tid tillbaka fästades min uppmärksamhet på den stora förminskning, som våra förut så härdt medtagna skogar ärligen lida genom den enorma åtgång at byggnadsvirke, gärdsle, ved och kol, som ärligen ökar sig i män af en stigande pbefolknings allt mer ökade behof. Att at all Skogsrcalisering ingen utfaller mindre fördelaktigt än kolning, gärdsleoch vedhuggning, ligger i sjelfva sakens natur; enär sämre virke dertill användt lemnar lika goda produkter, som det gröfre och bättre, behöfde man derföre till brännmaterialier blott använda de träd, som ej vore till någonting annat tjenlige, då deremot nu vanligast, utan urskiljning. det först åtkomliga tillgripes, och om den öfriga skogen sparades till bjelkar, plank och bräder, så skulle derigenom en stor hushållning med skogen åstadkommas, och våra skogar lemna en högre afkastning än hvad som genom deras förvandling till gärdsle, kol och ved kan åstadkommas. Följden af ett sådant förhållande, samt tanken på vigten och betydenheten af skog, har derföre, och desto heldre, påträngt mig till handling i skogsbesparing, som mitt hem är beläget nära till Bohuslänska utskeppningshamnar, samt södra Dalslands väl på skog fattiga, men lyckligtvis på stora torflager rika slättbygd. För att uppnå ett sådant resultat, var nödigt att kunna på ett fullkomligare sätt än hittills tillgodogöra bränntorfven, det enda i stort inom landet förekommadde surrogat för kol och ved, och ha till detta ändamål mängfalldiga försök härstädes blifvit : verkställde, ötver hvilka jag i korthet vill anföra det väsendtligaste. Den vanliga skurna torfven visade sig vid stångJernssmidet vara alltför lös och ojemn, brann med fladdrande låga och gaf ej nog stark hetta. För att afhjelpa dessa olägenheter, bereddes någon tid bränntorfven — efter tyska och fransyska methoden — medelst pressning och kolning, men resultatet utföll sålunda, att ehuru genom detta förfaringssätt torfven betriades ifrån en stor del af sin vattenhalt, så försiggar beredningen alltför lingsamt, kolen blefvo lösa och (j af det värde att de uppvägde de derå ökade omkostnaderne. Bättre resultater vunnos genom äldre bepröfvade, i Halland, norra Tyskland och Bohus län begagnade, methoder för beredande af hird torf, medelst torfmassans trampning, stampning eller väfjanden under tillsättning af mossvatten. Men den sålunda beredda torfvon blef dyrare än hvad som syntes nödigt, och arbetarnes helsa led synbarligen af trampningen i det kalla vattnet. Dessa omständigheter föranledde mig att söka på annat sätt bereda torfven, och har af de försök, som blifvit anställde, fölJande förfaringssätt visat sig mest ändamalsenlige. Den mosse, som skall till torftägt användas, afdikas fullständigt. derefter bortskaffas å den del som först skall förbrukas det öfre växande torflagret. Upptagning af bränntorfven företages sedermera på det sätt att lösgräfningen verkställes i lutande eller ock lodrät riktning ofvanifran och ned till mossens botten, på det att de öfre svampartade lagren matte fullkomligen blandas med den nedre mera feta torfven. Blandningen lässas, uti på rails gående vagn, som förer den upp till en hästkran, i hvilken torfven bearbetas på ett likartadt, ehuru fullkomligare sätt, som leran i kranen vid ett tegelbruk. Kranen, som drages af en stark häst, är försedd både med horizontela och vertikala knifvar, som sönderdela alla i torfven befintliga rötter och fibrösa väfnader och förvandla torfven till en smidig och likartad massa, som antingen utbredes och torkas på den atJemnade mossytan, eller ock, hvilket är ändamalsenligare, slås i former likasom murtegel och derefter uppställes till torkning på hyllor till luftens fria åtkomst. Etter några veckors förlopp är den sälunda beredda torfven under vanlig sommartorka nog torr för att kunna begagnas såsom surrogat för ved, ehura den ännu håller 15 å 20 procent vatten. Undanskaffas vattnet ur den kranredda torfven, så blifver den tjenlig till att vid stångiernssmidet användas i stället för ved, stenkol eller träkol, förutsatt att tjenlig apparat användes. Den dyrbara kolningen, — hvarmed man hufvudsakligen afser brännmaterialiets befriande från vatten — behöfver dock ej användas. Förhållandet är nemligen att från hvarje smidesugn bortgår — trots den största omsorg — femtio procent oförbrända gaser, hvilka kunna på det sätt tillgodogöras, att sedan de tillvärmdt tackjern, smältstycken och bläster, insugas de nedtill uti ett i närheten af ugnen af sten och jern uppfördt torkhus, för att afsätta sin värme och glödande stybbgnistor, samt genom inderekt beröring med den ofvanifrån i torkhnset införda bränntorfven utdrifva dess vattenhalt. Torfven blifver efter 2 å 3 dygns förlopp, under dess väg uppifrån insättningsned till uttagningsluckan, tillika ntsatt för en stark ström af 70 till 100 varm bläster. som hastigt bortför de bildade vattenångorna och sålunda förekommer deras kondensering. Torfven är derefter färdig att i mon af behof utrifvas till förbrukning. Under en stark sommartorka och ändamålsenlig uppställning för luftens fria genomspelning, kan bränntorfven utan artificiel värme blifva tillräckligt torr för att användas i puddelugn och glödugn, under ångpannor o. d. Men för vällugnens behof, der den ock förtjenar mesta förord, bör den i hvarje händelse omtorkas i slutet rum. Den lufttorkning, som före3 22—