Landkarten. WISBY. Under rubrik en postbåts åfventyr melJan Gottland och Öland d. 17 21 Dee. 1855, läses i Gottlands Läns Tidning för den 18 nästl. December följande: Åter har G. L. T. att skildra en al dessa för lif och post farliga vinterfärder öfver hafvet i öppen båt, hvilka tillhöra och ofta på hemskaste sätt utmärka det nuvarande postföringssättet mellan fastlandet och Gottland. Denna skildring skall ytterligare visa, hvad som många ganger förut är omnämndt: å ena sidan ringheten ar de materiella hjelpmedel, med hvilka denna batpostföring är utrustad, och å andra sidan storheten af det mannamod och den härdighet mot köld och mådor. som pryda dessa postförare, och som göra dem rättvisligen förtjenta at lyckligare öde, än som nu, förr eller sednare, vanligen blir deras dystra lott. Den 14 dennes kl. 8 f. m. afgick från Klinte, med Wisbyposten af den 13, Olands (öppna) ordinarie posthät, förd al skepparen J. Nilsson och roddarne N. P. Lindström, J. Olsson och S. Samuelsson: men den måste för inträttad motvind vända, och återkom till Klinte den 15 kl. 4 e. m. Denna motgång var liksom en förberedelse till de olyckor, som skulle drabba denna postfärd. Den 17 kl. 9 f. m. utrodde samma båt med samma post från Klintehaun, i stilla och vackert vinterväder. Postskonerten Prins Carl, som då låg i nämnde hamn, kunde för stiltje och is-sörja icke gå ut. På båten medföljde 2:ne resande, förre kronoarbetskarlarne Westerberg och Flodqvist. Fram på dagen blef vinden N., och tilltog i styrka; öfvergirk på e. m. till N.t.V., med våldsam, orkanlik storm, yrsnö och fortfarande stark köld. — På landbacken vittnade kullblista plank, afblåsta taktegel, och på vägarna omstjelpta fordon och vilsekomna vägfarande om stormens och yrvädrets förfärlighet. Hit till Wisby återkommo på Mandags e. m. skaror af allmoge, som icke vågade fortsätta hemfärden, i ett väder som var snarlikt den rysligt oförgätliga 29 Jan. 1850. — När svårigheten att färdas på fast landsv äg var så stor, hur skulle det icke vara på det rörliga, oroliga hafvet! Också var man vid Klintehamn i den högsta oro för den argängna posthåten, som icke ansågs ha kunnat före stormens utbrott hinna öfver till Oland. Man hoppades dock att båten möjligen skulle kunnat länsa undan antingen till Carlsöarna eller någorstädes till södra delen af Gottland. Den 18 afsändes af postuppsyningsmannen på Klinte folk för att längs södra kusten anställa undersökningar, och den 19 affärdades tillräckligt manskap till Eistastranden för att, så snart den N.V:a stormen lagt sig, och om det för is blef möjligt, afgå till Carlsöarna. Sistnämnde dag kl. 5 c. m. varsnade man ett större eldsken från högsta berget af Stora Carlsön, ett teeken att nödställde befunno sig på den ödsliga ön. Man gladde sig nu åt hoppet, att postbåtens manskap IxCkligen ditkommit. Beklagligen fortfor stormen, och först kl. 5 f. m. på Fredagen d. 21, på femte dygnet från postbätens afgång, då vädret något saktat sig, kunde 2:ne båtar utgå från Kronvalls fiskläge i Hista. Sednare på dagen gick en tredje båt från Klinte till Stora Carlsön. De funno båtförarne och posten räddade; men en af de resande, f. kronoarbetskarlen Flodqvist, ihjälfrusen.?