V. IIon stadnade i ett slags förstuga och lyssnade, om hon kunde förnimma något ljud, hvilket kunde antyda, hvar hyddans egare vore att träffa. Men nejdens dystra tystnad rådde äfven inom dessa väggar; dock märktes det vid första ögonkastet, att den var bebodd, huru obeboclig den än tycktes vara. Plankväggen, sprucken at torka och lösryckt ur sina fogningar genom våldsamma stormar, lät vindarne iritt spela in mellan sina öppningar, vittnade om egarens eller egarnes värdslöshet, och en blick öfver rummet och dess inredning bevisade tillräckligt, att endast vildar eller banditer här kunde hafva sitt tillhåll. Midt uti rummet stod ett oformligt bord, belastadt med lerkärl, smutsiga kortlappar, haltande skålar, halfva tallrickar, halshuggna flaskor, skaftlösa knifvar, entaggiga gafflar, spräckta koppar, trasor, som måhända skulle föreställa duktyg, svart kattesump o. s. v.: en ohygglig samling af skräp, som gladt upplystes af solen — ty solen skiner lika gladt på tiggarens trasor, som den rikes siden, på lifvet som på döden. I hörnena af nälstet såg man högar af torra löf, blandade med präktiga svarta tigerskinn. På väggarne ofvanför dessa bäddar, som väl anstodo en vilde eller bandit, sågos en mängd vapen at de mest olika slag profstycken frånalla fo ks och alla tiders rustkammare: Ilottentott-pagar, förgiftade pilar, malajjiska ericker, Amock-dolkar, luntbössor, engelska studsare, patagoniska lansar, stridsklubbor af Jernek. kastspjut från Pondschab, eleganta pistoler, slungor från Balearerna och arabiska ströbössor med kratervid mynning. På ett annat ställe af rummet, och likasom för konträstens skull, såg man en plog, som tycktes bära godt vittnesbörd om de nio innåvänarnes ursprungliga afsigter; men detta arbetets ädla verktyg delade i detta lättjans ide samma öde, som öfvergär svärdet i den feges rustkammare; det var uppfrätt af rost. Som man väl kan tänka, gaf sig den unga grefvinnan ej mycken tid att betrakta allt detta skräp; tanken att i de fridlöses kula bli öfverraskad och måhända ansedd som spion ät den holländske öfverdomaren kom henne att darra; hon lopp fara att förfola målet för sina frivilliga och ädelmodiga beskickning och blottställg — våldsamt anfall, 1: pf CE X