2Xg4———— — len och ur det dunkla förflutna framställer en gåta, den inga kommande I tiders skarpsinnighet skall kunna lösa. H — Jag har aldrig sett något, som gjort så djupt intryck på mig, sade grefvinnan till sina följeslagare; — man skulle vilja tillbringa hela sitt lif med att tänka och betrakta, i denna vidsträckta rund af träd och ruiner. — Vi hafva ännu mycket vackrare minnesmärken på vår ö, sade Holländaren Vandrusen; — nämligen i Varma Källans Dal vid foten af berget Mara-Api. — Menar ni ännu vackrare ruiner? frågade grefvinnan. — Javisst. — Jag hoppas att någongång få se dem; men — tillade hon leende — huru vackert än detta är, får jag ej glömma mina vänners fördelar. Jag älskar mer en god handling än en vacker ruin. I Och hon följde med lätta steg en vild stig, som utgrenade sig från stora vägen och tycktes föra vandraren in i urskogens doldaste djup, uder endast den svarta tigern kan tillbringa sitt ensliga eremitlif. I I — Detta är den svåraste och tråkigaste delen af vär väg, sade — men den är snart slut. Tillåt oss gå på hvarsin sida om Vandrusen, er. fru grefvinna! .. Håll fingret på trycket Torrijos! Vid minsta missstänkta ljud i buskarne omkring oss, skola vi vara färdiga. Tysta och med uppmärksamma blickar på hvarje fläck, som kunde dölja ett försat. vandrade de framåt genom urskogen, tills de plötsligt sågo framför sig ett landskap af helt annan karakter, en vidsträckt, med träd glest beväxt slätt, öfver hvilka här och der en naken kulle! höjde sig. Denna tafla erinrade om den europeiska naturen: det fattar des blott byar, gårdar och kyrktorn. I i Nu, madame, sade Vandrusen, — inkomma vi på det fienatligal området. Att lyda er är vår högsta pligt, näst den att försvara er. Här göra vi halt, och ni . . . ni fortsätter er väg, Följ denna lilla bäcek ända till bergkullen, ni ser på höger hand bredvid en dunge af gula tulpanträd. Bakom dender sluttningen är våra grannars bostad belägen. Då ni kommit uppför kullen, ser ni den under er . . . Medan vi vänta här, skola vi bedja för er. — Jag tackar er, sade grefvinnan; — bönen är alltid något godt, ehuru jag för ögonblicket ej tror på någon fara,