Be fridlöse på Java. AT Mery. (Forts. fr. föreg. N:r). Hon pekade på Vandrusen och Torrijos. Desse träffade genast sina förberedolsor för vandringen, kastade en jagtbössa ötver axeln, vexlade handslag med sina vinner och stodo nu färdiga att vid första ord börja marschen. Grefvinnan, som förutsett denna expedition och klädt sig för densamma, fäste lugnt några magnoliablommor på sin Manillahatt och sade med bestämdhet i tonen: — Låtom oss gå! Paul gick afsides, för att ostörd bedja Gud beskydda henne under sitt vådliga företag. Sedan Vandrusen, Torrijos och grefvinnan trängt genom skogen, som omgaf nybygget. kommo de in på den gamla javanesiska tegelvägen och följde den till Dondjeris ruiner. Vid den mörka korsvägen, der de mystiska spåren af en i tidernas natt försvunnen civilisation uppenbara sig, stannar grefvinnan, för att beundra dessa gamla javan-siska basreliefer, i hvilka mejselns behag och konstnärens fantasi öfverglänsa det atheniensiska skönhetssinnets mästerverk. Naturen har äfven gjort underverk af grönskande arabesker, för att i en värdig ram infatta dessa ruiner af ett tempel, invigdt åt en namnlös gudomlighet. Träden ersätta templets skepp och instörtade hvalf, tusentals girlanger af slingervexter och blommor pryda de heliga stenarne, källan; der presten fordom hemtade offervattnet, sorlar ännu i en ofantlig bassin, smyckad som en äng med blommor; fäglarnes säng fortsätter de afbrutna hymnerna, som en gäng skallade derinne; en för blicken behaglig skymning ger en mystisk, drömmande prägel åt denna tafla, som hänför sjä