— VV RR F———wwWOAQ — — Fru grefvinna, om ni händelsevis misstager er, utbrast Vandruisen lifligt, — och alla, alla utom Gud, kunna ju misstaga sig . . . om så är, och våra grannar ej emottaga er såsom ni förtjenar, så sök ej att öfvertala dem, utan lemna dem genast och visa er på dender kullen, vid hvars fot aloeträden vexa. Skynda derefter åt dethär hållet. Om Torsrijos och jag lägga oss i bakhäll i denna klyfta, kunna vi döda nio man, den ene efter den andre, om de göra en min af att vilja förfölja er. Förlita er på vår skicklighet, vårt mod och tillgifvenhet! — Tack, tack, sade grefvinnan och tryckte Vandrusens hand; — ja, jag kan tryggt lita på så tappra och förträffliga män. — Ack, återtog Vandrusen, — vi hafva icke alltid varit värdige edra loford. Vi voro menniskor, som hvarken trodde på Gud eller djefvulen .. med ett ord: på ingenting ... innan grefve Raymond kom I hit. Det är han, som gjort oss bättre, och det icke med långa tråkiga predikningar, utan med goda ord och goda föredömen. Tacka derför NN oss. madame, utan tacka grefve Raymond. I I — Farväl, tilldess vi, såsom jag hoppas, snart återse hvarandra, sade den unga qvinnan och gick med ajerfva steg mot sitt ovissa öde. i Hon följde sin vägvisare den lille bäcken, som sorlade öfver en bädd saf kiselstenar och lekte med blommorna, som vexte vid hans rand. (Öfver den af solens brännande strålar öfvergjutna nejden rådde dyster tystnad; intet ljud, som förrådde mensklig verksamhet, lifvade densamma. Häraf dess vemodiga prägel, oaktadt den indiska himmelens bländande glans. i Oknens sköna och modiga sändebud fortsatte emellertid den anvisade vägen, igenkände de gula tulpanträden, följde en gängstig, som var (trampad i markens lösa jordart och sedan hon derefter öfverstigit en liten kulle, varseblef hon en lång af gulnade blad betäckt hydda .... I Dörren var öppen. Grefvinnan riktade en blick, som innebar en brinnande bön, mot himmelen och steg in.)