nämnde tidning af en Berlinerkorrespondent, som förklarar densamma vara mycket troget och nästan ordagrannt återgifven: Kejserl. kabinettets chefkonstaterar i främsta rummet, att det ögonblickliga afbrottet i siendtligheterna i följd af den olämpliga årstiden, nödvändigt måst uppväcka det allmänna hoppet, att man skulle begagna detsamma till fredens återställande, och förklarar sig icke hafva varit den siste, som delat denna känsla och egnat densamma sin ifrigaste omsorg. Han tillstår öppet, att den af Fransmännens kejsare vid en offentlig högtidlighet uttalade önskan för en snar och varaktig fred, jemväl var och ännu är kejsar Alexanders käraste önskan. — Den upphöjda politik, som gått i arf till denne suverän från hans företrädare, gör det för honom till en pligt att använda den makt, som Gud lagt i hans händer, endast till verldens väl samt att följaktligen önska freden, icke blott i hans egna undersåters, utan äfven i hela Europas intresse. Kejsar Alexander har ej väntat på det närvarande ögonblicket, för att eftersträfva detta mål. Vid sin thronbestigning egnade han de af hans höge fader antagna fredsgrundvalar sitt fulla och odelade bifall. — Och kejsaren gaf dessa grundvalar, hvilka medgåfvo olika förklaringar, utan tvekan den vidaste utsträckning. Ett bevis härpå är den öppna och lojala medverkan han egnade de modifikationer, hvilka skulle införas i Orientens politiska system och den kollektiv-garanti, som skulle betrygga dess oafhängighet. Han gick tillochmed så långt, att uppoffra hundraåriga och ärofulla traditioner. Han bevisade slutligen uppriktigheten af sina beslut genom det sätt, hvarpå han antog de för Donaufurstendömena och skeppsfarten på denna flod föreslagna förändringar. — Om konferenserna i anledning af tredje punkten blefvo afbrutna, så faller ansvaret härför icke på kejserliga kabinettet; ty då österrikiska kabinettet uppställde den lösning, som syntes det antagligast, var det den ryske fullmäktige, som förklarade densamma lämplig att blifva utgängspunkten för en öfverenskommelse, och det var motpartiets ministrar, som, tillfölje af inträffade inre stridigheter, förkastade den. — Etter de derpå följande allvarliga tilldragelser, under det strömmar af blod flöto, och de båda krigförande makterna ålade sig oerhörda uppoffringar, måste Hans Kejserliga Majestät, hur tungt hans hjerta än greps af allt detta, så länge iakttaga tystnad, som hans fiender tycktes vilja sätta den starkares rätt i stället för den anda af billighet och försonlighet, som sedan ungefär ett halft århundrade leder Europas öden. — Men så snart de Hans Maj:ts regering tillhandakomna underrättelser tillförsäkrade den, att dess fiender voro böjda att äterupptaga fredsunderhandlingarne på grundvalen af de fyra punkterna så som de i konferenserna voro fastställda, har det kejserliga kabinettet ej dröjt att öppet tillmöteskomma dessa fiendens tänkesätt och att öppet söka en möjlig lösning för den tredje punkten i den idegäng, som afvexlande synts alla partierna tillfredsställande. Kejsaren förklarar sig nöjd med, att tredje punkten löses genom följande (redan förut genom telegrafen kända) kombinationer: 1) Sundens tillslutande; 2) Ingen krigsbåda kustmakterna, utan inblandning af de sga känslor, som lifva honom samt på de offlagga får visa sig i Svarta hafvet, med undantag af de stridskrafter, hvilka Ryssland och Porten efter gemensam öfverenskommelse finna nödigt att hälla derstädes; 3) Dessa stridskrafters styrka kommer att fastställas genom en direkt öfverenskommelse mellan de öfriga makterna. Kejserliga kabinettet förklarar slutligen, att detta kejsarens beslut skall utgöra en ny underpant på de försonlifer, hvilka han är beredd att göra för verl