Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 januari 1856, sida 2

Raymond gjorde från terrassen ett vänligt tecken till sina kamrater, hvilket anbefallde dem att ej störa deras gäst på det ensliga ställe, hon valt, för att njuta svalka eller öfverlemna sig åt sina tankar. Löftet begärdes på ett Stumt men kraftigt språk. Den unge grefven måste naturligtvis låta detta förbud gälla äfven för sig Sjelf. De hvita rosornas källa, såsom hon kallades, och dess angenäma grannskap var härmed ett för alla männer förbudet område. Den tillgifvenhet grefven hyste för den sköna kreolskan var utan tvifvel ej af sådan natur att den kunde ge anledning till farhåga för framtiden; en djupare böjelse för en obekant qvinna uppstår ej så hastigt. Lmellertid fann han stort behag i umgänget med en ung skön qvinna. midt uti denna urskog, der naturens skönhet ej var tillräcklig att beslöja ödemarkens fasor. Det var såsom ett nytt element i nybyggets fattiga sällskapslif, Raymond de Clavicres satte så högt värde på den unga grefvinnans närvaro. Vi böra ihågkomma, att han var uppfostrad i Versailles budoarer bland lysande ädlingar, som gjort sig till skönhetens hofmän snarare än till konungens. Sjelf uppfattande på defta sätt sitt hjertas förhållande till den obekamta grefvinnan, lomnade Raymond terrassen och gick nägra steg i riktning mot De hvita rosornas källa, mot sin egen vilja och lika omedvetet, som magneten vänder sig mot norr. De fyra kamraterna sågos icke till. Sannolikt, tänkte gretven, njuta de sin siesta efter den sömnlösa natten. Tyckande närmade han sig källan ännu nägra steg, under det han tyst anklagade sig för sin svaghet att ötverträda den lag, han Sjelf för nagra minuter sedan stiftat. Men dagens timma, naturens behag och ensligheten voro trolösa rädgifvare,j och den osynliga Eva i detta Eden framställde sig för keaymonds inbillningskraft mer retande, än någonsin en qvinna i en stor hufvudstad eller vid konungens hof skulle förmätt. (Forts.)