Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 januari 1856, sida 2

Vandrusen tillade: — Vi kunna rÖdja upp ett nytt stycke land åt Marjajasidan. Våra I grannar må för öfrigt framställa hvilka anspråk som helst: våra trädsoch kälgärdsplanteringar och vär ladugård skola de aldrig kunna beröfva oss. Värt risförråd kunna vi för godt pris förskaffa oss i Samarang. För nägra piaster köpa vi ett större förråd af det bästa bengaliska ris, iin vi behöfva för sex månader. I — Ja, sade Paul; — jag delar nu er äsigt. IIVad vi hafva innanför eller i grannskapet af inhägnaden är tillräckligt att fylla alla våra behof, sålänge vi ej äro flere än fem; men vi äro alla unge män, som ej ämna tillbringa hela värt lif såsom mnu, det vill säga såsom vildar. Låtom oss ej förgäta vår ursprungliga plan! Vi vilja ju här grunda en europeisk koloni — en sådan som jag sett uppvexa i Port Natal på Afrikas kust. Alla riken, alla städer, tillochmed La Ciotat, hafva börjat sasom fattiga nybyggen. En bördig jord i förening med ett godt luftstreck och en säker hamn lockar alltid kolonister. Derför är min tanke, att vi böra fasthalla vär ursprungliga afsigt. J han rätt deruti, att vara små tillgångar för ögonblicket äro tillräckliga för oss fem, men ltom oss icke afstå från vidare odlingar och vår stora kolonisationsplan. Äfven denna mening vann enhälligt bifall. Grefve Raymond fattade Pauls hand och sade: — Min käre Paul, du har ett godt naturligt förstånd, som rikligen ersätter bristen på kunskaper. Ja, du har rätt . . tro icke, att jag har ötvergitvit planen att utvidga vårt nybygge. Det är blott för tillrället. vi böra låta den hvila. Afvaktom lugnt den framtid, Gud oss bestämdt! Varen öfvertygade, att samma Försyn, som tyckes öfvergifva ett stort, folk åt dess ursinniga förvillelser — varen örvertygade, att Den vakar och drager omsorg om fem arma ödemarkens barn, som lefva rättradigt och vid stranden af en klippa i Indiska oceanen stå beredda att emottaga skeppsbrutne och främlingar enligt religionens och mensklighetens föreskrifter. Nybyggarne slutade sin öfverläggning. Alla voro lifvade af hoppet om en bättre framtid, ty Raymonds ord och röst hade denna innerliga och hugsvalande kr: it, som tyckes vara en egenskap hos Guds utvalde, och som sprider ljus och tröst i bedrötvelsens dystra stunder.