Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 januari 1856, sida 2

förskräckte bärare stupade just då han planterade nationalfärgorna på Telegraftornet: en rörande kontrast emot de lagerkransade bajonetterna. General Canrobert, hvilken red ensam i tåget, firade en triumf. Med sympatetisk vördnad helsades de af fiendens kulor träffade generalerne: Blanchard, med sin stympade arm, och Mellinet med sitt ombonade ansigte. Trottoarerna, husens alla våningar genljödo af bifallsrop: fönster och balkonger tycktes lefva; ty så garnerade voro de af viftande näsdukar. Genom en nästan nyckfull popularitet under denna gemensamma ära, rönte Zouaverne ett underbart emottagande. Emellertid tyckte man sig märka, att kejserliga gardet i allmänhet emottogs med mindre bifall än dess vapenbröder; jag tror icke att skälet dertill bör sökas i nyheten af en sådan elit-institution, som alltid är underkastad stridiga meningar och naturligtvis äfven någon afund. När det handlar om gjorda tjenster, frågar landet hvarken efter data eller börd: men gardet kom ej i sigte förr än efter en ganska lång difil6 af linietrupperna, då uppmärksamheten, så sympatetisk den ock var, helt naturligt måste känna sig något tröttad. Sedan kejsaren på Bastilj-platsen hållit tal till trupperna, återvände han till Vendomeplatsen, der han, framför justitieministerns balkong, afvaktade ankomsten af denna ärorika afdelning af österländska armöen. General Canrobert placerade sig framför kolonnen midt emot kejsaren, och emellan denne general och II. M. passerade trupperna, höjande sina vivat-rop för kejsaren och kejsarinnan, hvilken sednare syntes mycket upprörd och ofta hviftade med sin näsduk. Will höger om sig hade kejsarinnan prins Jerome, till venster prinsessan Mathilda. Till denna balkong, som genom fjustitic-departementets försorg blifvit präktigt dekorerad, hade (utom de krigförande makternas trenne diplomatiska representanter) inga andra erhållit tillträde, än ministrarne och presidenterne i de stora statskorporationerna. De i Paris närvarande depot-bataljonerna af kejserliga gardet intogo det öfriga af platsen, hvars alla fönster voro späckade med åskådare. Man anmärkte att, under det man väntade på de segerrika trupperna, en depesch anlände till marskalk Vaillant, som meddelade kejsaren densamma. Man vet, att hayen å ena sidan var bildad af parisergarnisonen (hvars högste befälllafvare, marskalk Magnan, i tåget red i spetsen för den del af liniearmeen, som utgjort en del af den orientaliska armeen), samt å andra sidan af nationalgardet. Här och der genombröt en upprörd medborgare bajonettlinien, för att kasta sig i armarne på en bror, en son, en slägting eller en vän, som han varseblef i lederna. Några intresserade af detta slag, ja, tillochmed fruntimmer, marscherade vid sidan af bataljonerna, för att icke förlora dem ur sigte, som vore dem kära. Såsom ett karakteristiskt drag, följde en hop blusmän, till största delen gatpojkar, skrikande tåget. Kort sagt, detta papper skulle icke räcka till, om jag endast ville göra ett utkast öfver denna dags tusen och en episoder. I afton är hela Paris illuminerad. Kejsarens tal lyder i sin helhet sålunda: Soldater! Jag kommer eder till mötes, liksom fordom den romerska senaten gick sina segerrika legioner till mötes vid Roms portar. Jag kommer för att säga eder, att J gjort eder välförtjenta af fäderneslandet. Min rörelse är stor; ty med glädjen att återse eder, blandar sig en smärtsam saknad efter dem, som icke mera äro till, och en djup sorg deröfver, att jag icke sjelf kunnat anföra eder i striden. Soldater af gardet såväl som af linien, varen välkomne! J representeren alle denna österländska arme, hvars mod och ihärdighet ånyo förherrligat våra örnar och åter åt Frankrike eröfrat den rang, som tillkom detsamma. Fäderneslandet, uppmärksamt på allt, som utföres i Orienten, emottager eder med så mycket mera stolthet, som det uppskattar edra ansträngningar efter fiendens hårdnackade motstånd. Ehuru kriget icke är slut, har jag dock återkallat eder, emedan det är billigt att i tur och ordning utbyta de regementen. hvilka li