Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 januari 1856, sida 1

inom några timmar skulle vara och blodsutgjutelse. förvandlad till en skådeplats för strid III. Vid middagstiden, när solen från himlens hjesspunkt förbrännde de ängder, som ej njöto urskogarnes skugga, begaf sig den unga grefvinnan till den ofvan omtalade väldiga tropiska träd beskuggade källan, i hvars klara våg helt säkert icke en solstråle glittrat alltsedan skapelsens morgon. De fem nybyggarne följde med blickarne den sköna qvinnan, hvars hvita gestalt tycktes skingra mörkret bland de lummiga träden, mellan hvilka hon slutligen försvann, hvarefter de började sin öfverläggning rörande ögonblickets vigtiga fråga. De öfverspända meningarne gåfvo sig först tillkänna, och Paul isynnerhet förklarade sig bestämdt för ett ofördröjligt angrepp. Vi äro fem, sade han, och de äro nio, men ett djerft anfall från vär sida skall ersätta vår numeriska underlägsenhet. Om vi deremot oförmodadt angripas af dem, äro vi förlorade. Jag skulle under andra omständigheter ej fört detta häftiga språk, men vi böra betänka, att en qvinna nu är midt ibland oss, en qvinna, som ställt sig under värt beskydd. Hvarifrån hon kommer, hvem hon är och hvilka hennes afsigter äro, det är i mina ögon en bisak; men hon är cn qvinna, och då sjelfve vilden beskyddar gazellen, som förföljd af något blodtörstigt vilddjur, tagit sin tillflykt till hans hydda, skulle (j vi då göra allt, för att skydda en qvinna? Och just för att kunna det, måste vi gå anfallsvis tillväga och hälla stridsflamman på afstind frin vår bostad. För öfrigt är rättvisan på vär sida. I två års tid hafva vi tälmodigt uthärdat våra vilda grannars förolämpningar, och oräkneliga gånger hafva dessa brutit det vänskapsfördrag, vi med dem slöto; de ha härjat våra fält och förstört våra skördar, och derefter kastat skulden på aporna, hvilket är en nedrig falskhet, eftersom våra tobaksplanteringar blifvit sköflade, likaväl som de andra, och det är kändt, att