Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 januari 1856, sida 1

fann, att Pauls anmärkning var rigtig. Han öppnade utifrän fönstret till sin kammare och försvann genom detsamma, för att ej öfverruskas i en kostym, som var alltför försummad, för att ens kunna ursäktas i en ödemark. Paul, som stannade qvar, skrattade i mjugg, lik en gosse, som narrat sin skolmästare, och lyckönskade sig sjelf öfver sin fintlighet. Derefter gick han med klappande hjerta in i salen, i hvars af fönsterskärmarne frambragta halfskugga han såg en ny stjerna stråla, okänd för Samarangs enslingar. Ynglingen helsade med en djup bugning och stammade några meningslösa ord, men tonen, hvari de yttrades, var dock så vördnadsfull, att de voro tillräckligt uttrycksfulla i ett ögonblick af feberaktig spänning, sådant som detta. Den okända fattade Pauls hand och sade: — För er, min herre, som jag först råkar, får jag framföra min acksägelse till er sjelf och edra kamrater. Ni har vakat hela natten för min skull. — Ja, madame, svarade Paul, i det han försökte bli herre öfver sina känslor; — vi ha visserligen vakat i natt, men var ej tacksam för den saken! Sådant händer oss så ofta: det är en gammal vana från La Ciotat. Der bruka vi om sommartiden sofva middag, och här varar sommaren tolf månader. Det unga fruntimret svarade med ett flyktigt leende och vände behagfullt på hufvudet, för att räcka sina koralläppar åt en papegoja, som lik en vingad blomma, glänsande af de skönaste färgor, hade flugit ner från en pinne, der hon haft sitt nattqvarter, och satt sig på hennes skuldra. Paul ville begagna detta ögonblick, för att bli qvitt sin förlägenhet och sökte antaga en förtrolig samtalston. — Hvad ser jag! ropade han och slog händerna tillsammans af förvåning, — detta är ett riktigt underverk. En papegoja, vild som en svart panter, leker med er, första dagen ni är här! — Mig förvånar det icke, svarade den okända; — känner ni en malajisk pantun, som heter Qvinnan och de vilda djuren? — Nej, madame, sade Paul, — och jag är nu rätt ledsen deröfver. — Nåväl, fortfor hon, — denna pantun tillskrifver vissa qvinnor en underbar förmäga, en oförklarlig dragningskraft, som, efter hvad det