Article Image
— Vi ha ju Surcouf, inföll Vandrusen, — och han är väl fullt så god som Mordeille, vill jag tro. — Surcouf har förtjenster, det nekar jag icke, men han är icke född i Provence ... blodet i hans ådror har ej värmts af La Ciotats sol. Tala med herr Semainier om honom, skall du få höra. — Jag känner icke herr Semainier. — Känner du icke borgmästaren i La Ciotat? En riktig sjöbjörn, han också! — Låtom oss nu återvända, sade Vandrusen; kamraterna äro utan tvifvel ängsliga öfver vårt dröjsmål. — Grefven är bestämdt icke ängslig : han är aldrig bekymrad. — Han synes sorgfri, då han är bland oss; men hvem vet, då han är ensam ... — Åh, då han är ensam, må han vara, hurudan han vill — det angår mig icke — men i sällskap med oss, visar han alltid den goda sidan af sitt lynne och karakter. Hade han ej så fina och små händer, skulle han arbeta i jorden, likasom vi, han skulle gräfva, så och plantera af alla krafter. Hans fingrar äro af jern, då det gäller att handtera värjan, men veka som en qvinnas, när han skall handtera spaden. Jag tror nästan att man ej handlade klokt i Frankrike, då adeln tillintetgjordes; den odlade icke jorden, men odlade istället sinnena. Voro vi icke, utan att smickra oss, verkliga vildar, som gjorde knappt annat än ondt, innan grefve de Clariere kom hit och tämjde oss? Han har gjort oss bättre, utan att hvarken förödmjuka eller — hvad som hade varit ännu värre — uttrötta oss. Enhvar af oss har fått nägot af den ädelhet, som visas i hans väsende. Också äro vi honom tillgifna med lif och själ. Det tjenar till intet, att han vill spela vår jemlike; vi känna ändå, att han är oss lika mycket öfverlägsen, som dender Boabdabtoppen reser sig öfver tulpanträden. För min del säger jag, att om han bad mig skaffa sig en pimsten från toppen af vulkanen Mara-Api, skulle jag genast begifva mig på väg. — Tyst! afbröt honom Vandrusen; — man hör oss på afstånd, och vi äro nu ej långt från terrassen. — Du har rätt, såde Paul, — menniskor böra ej höra, hvad godt man talar om dem. Paul och Vandrusen funno Raymond de Clavieres stående som en

3 januari 1856, sida 3

Thumbnail