Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 december 1856, sida 3

liga och njutningsfulla stunder bland dessa menniskor, som alla syntes förenade af samma kärlcksoch tacksamhetsband, att han, när han efter tvenne månades dervaro måste bryta npp, ej kunde ätorhälla sina tärar, då han tog afsked af denna fridsälla och lyckliga familj, som emottagit och älskat honom, ås ade han varit en son. HN det — då han med ränsel på rygg skulle marchera derifrån, hade alla familjens medlemmar samlats, för att ännu en gång vänskapsfullt trycka hans hand. Med fuktiga ögon tog han vägen öfver ljungheden. och då han kommit på något afständ, vände han sig om och ropade med rörd stämma: — Farväl, öfverste van Milgem! Farväl Johan Daclmans och Theodora! Farväl, mor Teerlinck! Farväl, farväl! Hunnen längre bort i ljungheden sade den unge soldaten för sig sjelf : — Vore jag romanförfattare eller skald, skulle jag göra en bok af denna vackra berättelse .. Hvem vet? Kanske jag blir författare en vacker dag ... Hå, sådan galen tanke! Han påskyndade sina steg och marcherade efter takten af on visa. som han utan tvifvel lärt på det ställe, han nyss lemnat. Han sjöng: Ricke-ticke-tack, Ricke-ticke-tu! Raska gossar, Smedgesäller, Härden blossar, Städet smäller. Gnistor springa. Släggor klinga Ylinkt i takt, Ett och tu, Ricke-ticke-tul