Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 december 1856, sida 1

hvarifråu hon, stum och orörlig, betraktade ynglingen med oafvända blickar. — Min vän Johan, inföll öfversten; — du gör både mig och dig sjelf orätt. Men vill du cj ha penningar, så säg, hvad annat jag kan göra för dig! Jag står i skuld till dig och skulle skatta mig lycklig att kunna bevisa dig en tjenst, hvilken den än må vara. Lemna mig tillfälle dertill, och jag skall vara tacksam för detta! — Vill ni göra mig en tjenst? Nåväl, jag ber om en gunst. Skall ni bevilja mig den? — Tala, Johan! Jag beviljar den. Hvad önskar du? Johan lutade sig utmattad mot länstolens ryggstöd och tycktes bereda sig till en högtidlig bekännelse. — Öfverste van Milgem, sade han, — i morgon börjar för mig ett nytt lif; jag vill uppresa en oöfverstiglig mur mellan det förflutna och min framtid. Men det är ingen lätt sak att lösslita sig från minnen, som sammanvext med tankar och hjerta och utgör en del af vårt väsende. Men ödet har gynnat mig; jag befinner mig i hennes närvaro, som ensam i verlden förstår mig. Låt mig tala, tala längsamt och utan att störas i min bekännelse .. hon bör veta, hurudan min lott varit på jorden .. och sedan, sedan vill jag säga farväl åt den dröm, hvars dödande gift jag tömt, om ej med glädje, dock med undergifvenhet. — Öfverste van Milgem, det var om denna gunst, jag bad! Låt mig tala, och blef ej förtörnad öfver hvad jag ämnar säga! Lofvar ni detta, så har ni skänkt mig mer än litvet. Johans röst var så mild och ödmjuk, att öfversten kände sig rörd. IIan var dessutom högst nyfiken att få höra en förklaring, i hvilken han väntade att