Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 december 1856, sida 1

sulle kropp förhärjades af den eld, som rasade i min barm; jag blef en lefvande skugga och kringirrade som ett spöke vid stranden af den bäck, bland de alar och pilar, som fordom engäng varit vittne äfven till hennes klagan. En gammal vän till min far ville med väld rycka mig från den nejd, der jag var född; han hoppades derigenom kunna bota mig. Jag lyssnade ej till deras böner, som älskade mig. UHvarför? Kanske emedan ljunglandets himmel är mer blå, eller emedan dess luft är uppfylld af balsamiska dotter? Eller emedan den omätliga slätten hänför hjertat och höjer själen? Nej, nej, det var derför att hon hade lefvat der. Der var en gångstig, som hon trampat. Jag visste, hvilka grässtrån böjts af hennes fot, jag visste de ställen på trädens bark, der hennes hand, om också blott en enda gång. hvilat; jag visste, hvilken blomma hennes tårar hade vattnat. Träden, ljungheden och bäcken talade om henne. Der var jag aldrig ensam; hon var alltid vid min sida, försjunken, likasom jag, i glömska af verlden. Då vinden susade i alhäcken, hörde jag hennes röst, då syrsan sjöng, var det hennes lilla sång . . den sång jag nyss sjöng .. som tonade mig till möte. Och likväl var jag ett rof för obeskrifliga qval, ty jag insåg, att hon aldrig skulle återkomma! Jag hade för alltid förlorat min syster och fann glädje blott i hoppet om en snar förlossning genom döden. Den gamle pastorns i Desschel förmaningar och min sjuka moders tårar stämde mig slutligen till bättre känslor och gåfvo mig för ett ögonblick styrka att kämpa mot minnet af min förlorade syster. Jag ville förjaga hennes bild, som oupphörligt pinade mig, jag ville undanrycka mig det tyranni, hon utöfvade öfver min själ, rädda mig ur den afgrund ärta, i hvilken jag var försjunken och ånyo