Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 december 1855, sida 2

melian mig och min älskade hembygd skulle stå ett främmande väsen, som vore ur stånd att förstå vårt språk! Theodoras ord misshagade öfversten. Hans anletsdrag antogo ett sorgset uttryck. — Theodora, mitt enda barn, sade han med darrande röst; — hafva då din fars böner icke den minsta makt öfver din själ? Under långa år har jag talat hos dig för Adolf; jag har fästat din uppmärksamhet på hans skönhet, mod och ädla uppförande, för alt hos dig väcka en känsla af ömhet; jag har sagt, att han utgöt sitt blod, för att rädda din fars lif vid Dresden, och jag begärde, såsom en belöning för honom och mig, att du samtycker att fästa honom vid vår familj genom högtidliga band. Du har vägrat och vägrar ännu. Och hvarför? Blott för att ostörd få ofverlemna dig åt ditt svärmeri. Du säger, att du icke älskar honom; nåval, han fordrar icke din kärlek. Theodora såg förvänad på sin far och upprepade: — Han fordrar icke min kärlek! Hvad vill han då? Öfversten fortfor med stigande värma: — Du tvingar mig, Theodora, att yppa något, som aldrig bordt komma öfver mina läppar. Då du hört, hvad jag bar att säga, skall du beundra den man, du Du föraktar Theodora, sedan flera år gär du med stora steg mot gaafven; hvar gång jag fäster min bi k på dig, mitt enda, älskade barn, ser jag döden vid din sida. Ack! vissheten att jag måste förlora dig har länge sargat mitt hjerta; den är ett svärd, som bä: ger over milt hufvud och förorsakar mig en ängest, hvilken skall förkorta milt hf. Jag öppnade mitt njerta för Adolf och sade hono., att blott ett medel återstode, bvarigenom du kunde ryckas ur dina mystiska och olycksaliga drömmar och undvika en förtidig död. Jag