Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 december 1855, sida 2

——————77 — lig, älskade barn... se, jag ber dig derom med sammanknäppta händer... säg, att du samtycker, säg ja! Theodora darrade och sankte sin panna, men svarade ej. — Mitt barn, mitt barn, fortfor öfversten; låt ej denua goda ingifvelse förflygtiga! Gör mig lycklig! Säg ja! Theodora höjde långsamt hufvudet och svarade beslutsamt: — Nåväl, min far, om detta kan göra er lycklig... Plötsligt fattades hon af en oväntad röreise; hon lyfte handen och lyssnade darrande till något hviskande ljnd. — Hvad är det? frågade öfversten häpen. — Hör, hör! svarade Theodora med en engels leende. Toner, kommande utifrån gatan, inträngde i salongen, och öfversten hörde tydligt sin egen fordna smed visa. Han kände den oerhörda inflytelse denna sång utöfvade på Theodoras själ; men denna gång trodde han äfven att sängarens afsigt var att förolämpa honom för hans låga härkomst; han råkade derför hastigt i vrede, fattade snöret till ringklockan och stampade häftigt mot golfvet. En betjent infinner sig, för att emottaga sin herres befallning. — Hör, sade han med vredgad röst; — här står någon oförskämd person och sjunger utanför mitt fönster. Tag dina kamrater med och grip karlen; jag vill se honom. Gör han motstånd, så nyttja våld! — Min far! ropade Theodora förskräckt; — hvad säger ni? Våld! Vet ni mot hvem? — Vi få väl se, svarade öfversten,