Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 december 1855, sida 1

blott bäras af en tiggore. Hvad har då händt Johan? Han stannar framför den medlidsamma gumman, trycker den ena af hennes händer mellan sina, betraktar henne med en ömhet, som endast röjer Sig hos smekande barn, och säger: — Goda mamma jeg vill gå ut. Ni har väl ingenting deremot? — Du är ännu så svag, min gosse; du kunde falla .. och tänk, huru orolig jag skulle blifva för dig! Den gamlas ängslan var så djupt målad i hennes fårade ansigte, att Johan kände sig innerligt rörd. Hans ömma och tillgifna blick mötte hennes, då han svarade: — Ack, hvarför älskar du mig så mycket, goda mor? Du är min skyddsengel! Förblif det! Hvad ingen kunnat göra, det har en fattig qvinnas oegennyttiga kärlek förmått. Du ädla hjerta, som ännu vid grafvens rand har nog ömhet att göra lifvet sällt för en olycklig, sådan som jag, och rycka honom ur en afgrund af den djupaste förtviflan! O, jag har bedt Gud välsigna dig! Det var första gången på sju är, jag kunde rikta en andäktig suck till himmelen . . deraf skall du inse, huru varm min tacksamhet är. ruglingens ord andades en värma, en känslighet, som gjorde ett djupt intryck på Trina; hennes sruktan försvann helt och hållet; med gapande mun och vidöppna ögon lyssnade hon till Johans röst, hvilken förekom henne såsom en rörande musik. Mor Teerlinck rigtade på Trina en blick, som tycktes säga nåväl, hvad säger du om min son? Är han galen, han? — Men Trina fortfor att andäktigt lyssna, sedan Johan längesedan slutat att tala. — Friskt mod, stackars gosse! sade gumman; — jag är gammal och fattig, det är sannt; men vill du stanna hos mig, skall jag älska dig sä innerligt. . och