Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 december 1855, sida 1

IX. I den rikt möblerade salong, mot ett af hvars fönster Johan lutar hufvudet, befunno sig tvenne personer. Öfversten satt uti en med sammet ölverdragen länstol, bredvid marmorkaminen; han synes fördjupad i tankar, och hans blick är riktad mot golfvet. Bredvid ett bord, hvarpå står en silfvernecessär, sitter en ung dam, sysselsatt med något perlsticksarbete. Hennes ytterligt bleka ansigte bar spår af en långvarig trånsjuka, och denna blekhet förhöjdes ännu mer af de svarta lockar, sem smekte hennes kinder. Efter lång tystnad började hon sakta sjunga den välbekanta visan, hvars refräng var Ricke-ticke-tack. Detta misshagade synbarligen öfversten, ty han skakade betänksamt på hufvudet och sade: — Theodora, sjöng då ieke oupphörligt dender visan; den underhåller din sorgsna sinnesstämning — och du vet, att jag är bedröfvad deröfver, — Min Gad, sjöng jag nu återigen? ropade Theodora förvånad. — Jag visste det icke sjelf, min far . . förlåt min tankspriddhet! — För att tala om något annat, är börsen snart färdig? frågade öfversten, — stackars Adolf, hyad han skall bli glad, då du ger honom den! Han älskar dig så mycket. — Hvar är han nu, pappa? — Det är svårt att säga... Hvem vet, om han ej i denna stund ligger på ett sjukhus eller stupat för en fiendtlig kula på ärans fält? — 0. ni förskräcker mig, min far! — Förskräcker jag dig? Hyser du då verkligen något deltagande för hans öde, Theodora? — Jag älskar honom som en broder,