Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 december 1855, sida 1

jag skall arbeta för dig af alla mina krafter; det vill jag, Johan. Johan kysste gummans hand, men svarade ej. — Vill du nödvändigt gå ut, fortfor mor Teerlinck, — så låt icke bli det för min skull. Jag vill följa dig. — Ja, jag vill så ut, men ensam, goda moder. Min panna bränner; jag skall finna svalka i ensligheten. I morgon skall jag säga dig, hvem jag är, och hvilken oerhörd smärta förgiftat mitt lif. Låt mig gå, och stanna ni hemma! Ioom en timma skall jag vara tillbaka, Mor Teerlinck lemnade Johan sin egen krycka, hjelpte honom nedför trappan, sade honom några vänliga ord och stängde dörren efter honom. Den sjuke gick med vacklande steg framåt den mörka gatan; han stöder sig på kryckan och flämtar af ansträngning. Utan tvifvel har han ett bestämdt mål för sin vandring, ty han tvekar ej i valet af gator. Alltemellanåt stannar han och hvilar sig, hvarefter han fortsätter sin väg, tilldess han kommit till Meirtorget. Der följer ban en af husraderna, smyger i mörkret tätt intill väggarne, såsom en tjuf eller spejare, och stannor slutligen under fönsterna till ett präktigt hus; hvilande sig mot kanten af stensoten, försöker han kasta en blick genom jalousierna. Rummet innanför är upplyst, ty en ljusstråle faller på den unge mannens ansigte. Sedan han länge stått på detta sätt, dukar han slutligen under af ansträngning och lutar, till utscendet lislos, sitt hufvud met fönsterläningen.