— Ja, Trina, var säker på det! Utan mig skulle den stackars gossen varit både död och begrafven. Trina kastade forskande blickar i alla fyra hörnen af vindsrummet och fortfor derefter: — Men om jag minnes rätt, mor Teerlinck, har ni haft karlen i er kammare fem eller sex veckor. Hvar ligger ni sjelf då om natten? — Hvar jag ligger, säger du, Trina? Der i hörnet på en stol, med bufvudet på bordet. Detder bokommer mig alls icke illa; jag har slitit värre ondt i mina dar, än så. k — Det må så vara, men huru är det möjligt, att pi kan uthärda på det viset? Sex veckor utan att ligga i sin säng, utan ett täcke öfver sig! Jag skulle icke stå ut med det. — Trina, enhvar ger sin nästa, hvad han har: den rike ger pengar; jag... jag ger också, hvad jag har: min säng och min nattro. — Mor Teerliack, jag tillstår, att jag icke skulle kunna gora som ni, men vackert handlar ni, det begriper jag nog, och Gud skall säkert belöna er. Men jag känner ännu icke rigtigt, huru saken förhåller sig; somliga säga så och andra så, och när allt kommer omkring, vet man ingenting. Huru gick det till, mor? — Jo, det skall jag berätta, men flytta dig litet närmare intill mig; annars skulle jag störa hans sömn. Det var en Lördag för fem eller sex veckor sedan. Klockan var elfya på qvällen, och jag hade just lagat till litet mat åt min katt, men som han icke hade varit hemma på hela aftonen, tog jag min lilla lampa och går ut på gården och letar efter den kanaljen bland vagnar och kärror. Just som jag höll på att ropa: Ki-se, Kisse, hör jag plötsligt en suck, likasom af en menniska. Jag blef så rädd, att jag hoppade till, men tittade ned på marken .. och kan du föreställa dig min