Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 december 1855, sida 2

Tyskland och ställa sig i spetsen för sitt regemente. Theodora sattes i en pension i Paris, och sedan han tagit ett ömt sorgset farväl af sin sjuka dotter, skyndade han att följa kejsaren på andra sidan Rhen. Sex månader derefter blet öfversten i slagtningen vid Dresden sårad af en kula i knäet. Han tillfrisknade från sitt sår, men benet blef krokigt; han haltade för det öfriga af sitt lif och kunde ej gå utan tillhjelp af kryckor. Detta gjorde emellertid, att han på begäran fick återvända till Paris, der han återfann sin älskade Theodora afmagrad och dödsblek. Hon talade tankspridt och tycktes gå i en beständig dröm. Blott tvenne strängar voro ännu känsliga i hennes hjerta: kärleken till sadren och trånaden efter det så saknade ljunglandet. Ölversten gjorde med största skyndsamhet alla nödiga förberedelser, för att med Theodora återvända till Brabant. En person skickades i förväg ii!l Antverpen, för att hyra och iordningställa en possande våning, till dess öfversten hunnit göra sig hemma tadd och tillsalle erbjudit sig honom att köpa eller hyra något landtställe i nejden af MIll. Några dagar derefter voro far och dotter på väg; resan till hemlandet gick lyckligt, och ingenting märkligt tilldrog sig under densamma, utom det, att just när vagnen stannade utanför öfverstens nya bostad i Antverpen, kastade Theodora händelsevis en blick utåt gatan och uppgaf ett så genomträngande skri, att öfversten darrade dervid af förskräckelse. Han frågade henne om orsaken till denna plötsliga rörelse; hon svarade: — Åh, det var ingenting, min far. Jag blir så lätt upprird. Jag såg derborta på gatan en ung trasig karl, som, då jag åkte förbi honom, betraktade mig så skarpt, som om hans blick velat tränga till djupet af milt bjerta. Och yet ni, min far, han var till den grad