Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 december 1855, sida 2

ning. Nästan hvarje dag sökte ölversten af sin dotter utforska, hvad hennes hjerta åstundade, och hvilken källan var till hennes lidande. Men hon försäkrade, att bon icke var sjuk, och förstod alltid att afvända hans frågor genom att öfverhopa honom med smekningar och ömbetsbetygelser. Allt hvad ötversten kunde förstå var, att hon ville återvända till Brabant och ljunglandet; med ett ord, att hon var angripen af hemsju kan. Mer än en gång hade han lofvat sin dotter att med henne göra en resa till dessa trakter och förlänga vistelsen derstädes så mycket som möjligt, för att låta den sjuka flickan inandas ljunglandets helsosamma luft; men dessa planer hade blifvit korsade genom händelser, som kort derefter timade på krigstheatern. Mot slutet af år 1812 hade han efter många enträgna ansökningar, ändtligen fått krigsministerns löfte om tre månaders permission under nästföljande vår. Theodora, som nu gladde sig åt vissheten att få återse sin älskade hembygd, tycktes återvinna sin helsa. Men förfärliga underrättelser ankommo från norra Europa; franska armåen hade blifvit nästan tillintetgjord i de ryska snö öknarne, oeh ingen kunde förutse de nya händelser, som måste bli en följd af Napoleons nederlag. En allmän oro hade bemäktigat sig alla militärer, som qvarstannat i Frankrike. Öfversten kunde ej dölja för Theodora dessa nyheter, som gingo i hvar mans mun, eller bespara henne den sorg, som måste härflyta af öfvertygelsen, att ingenting i verlden numera var osäkrare än den så efterlängtade resan till Brabant. Kejsaren återkom till Frankrike utan arms och lät sonaten utfärda ett dekret, som kallade trenundrasemtio tusen af Frankrikes ynglingar under vapen. Äfven öfversten fick ordres att ofördröjligen begilva sig till